Jag står fast att jag har växt upp på en av de vackraste platserna på jorden.

Österlen är något alldeles speciellt, Haväng något man måste uppleva någon gång i sitt liv, och Brösarps backar har en omfamnande effekt som inte går att förklara. Men det är just där jag växt upp, hos rullande kullar och vida fält och en välkomnande kust. Berg är något jag inte haft tillgång till generellt. Vilket betyder att berg är spännande. Jag fick köra hela vägen tillbaka genom Calgary när jag var klar med Alberta Badlands. Banff var ju liksom på andra sidan. På vägen lyssnade jag på Fahrenheit 451 på ljudbok och tänkte på tomma människor och på att utsätta sig själv för saker.

Jag har en tendens att undvika det jobbiga, vilket jag förstår inte är unikt för mig utan en gemensam mänsklig fallenhet. Men jag har också en tendens att undvika det vackra och fantastiska och spännande, helt enkelt en tendens att undvika saker som får mig att känna mycket. Det är lättare att traska omkring i gränslandet av tillräckligt road för att inte vara uttråkad men inga mer utmanande känslor än så. Fahrenheit 451 är en bok full av sådana människor. Tomma människor. En sådan människa som jag verkligen verkligen inte vill vara. Men jag undviker viss poesi, för den gör ont att läsa. Jag känner att jag måste stålsätta mig först, dra upp murar och göra mig beredd. Det är ett ganska oärligt sätt att leva. Guy Montag läser en dikt för sin fru och hennes vänner. En av dem brister i vansinnig, fruktansvärd gråt. Det är viktigt att göra det lite då och då. 

Jag åkte från Dinosaur Provincial park och var glad att det finns något i mig som kan se något vackert och reagera så otroligt starkt. Tänkte att jag är glad att jag inte gått och blivit tom. Enligt Fahrenheit 451 kan man inte riktigt bara bli tom. Man måste kämpa för att tömma sig själv, sätta upp en massa murar och bränna massa böcker. Det är inte i människans natur att vara så tom som vi så ofta försöker göra oss själva. Dessa tankar är lite i samma veva som det jag skrev i inlägger ”Spoiler Alert”. Konst måste vara en käftsmäll ibland. I skrivande stund är jag och Jonna på väg bort från Idaho och jag har väldigt mycket tankar just nu kring specifikt konst. Jag kommer skriva om det lite senare. Men för nu: konst är väl inte mycket mer än ett sätt vi försöker fånga allt det där stora och svåra och vackra. Man kan inte skapa konst om man försöker vara tom. Och man kan inte uppskatta berg om man försöker vara tom. 

Det jag försöker komma till egentligen är att det inte alltid är kul att resa. Med det menar jag att det inte alltid är lättsamt. Det är intensivt och läskigt och överrumplande och ibland lite ensamt (ibland lite tråkigt, hör och häpna) och ibland är det så bra att jag nästan hellre hade velat vara hemma i trygg road-så-jag-inte-är-uttråkad sinnesstämning för ens hjärna inte är helt säker på hur den ska hantera vad man placerar framför den. Men då hade jag inte fått se the Rocky Mountains, vilket är vart jag körde efter Dinosaur Provincial Park. Jag åkte in i Banff framåt eftermiddagen den 26:e. Det är namnet på både en nationalpark och en by, och byn ligger på botten av en skål av berg berg berg. Jag började med att traska upp på första bästa berg (köra och traska, jag är inte galen och jag har bara converse på mig) för att få lite utsikt. Den utsikten är nu bakgrunden på min telefon, för jag är en millennial och inte ens backpacking kan förändra det. (Backpacking är ju väldigt Millennial TM). 

På vägen ner gick jag vilse, men tre trevliga Amerikaner hjälpte mig rätt igen. De var där för en gemensam väns bröllop, och när det hörde att jag snart skulle till USA hade de oändligt med tips på saker att göra och inte göra. Till exempel är det en väldigt dum idé att köra genom Oregon, vilket jag struntade fullständigt i, och vilket fick lite roliga konsekvenser. En anteckning på min telefon är bara spridda namn på platser och sevärdheter som jag inte ens vet vilken stat de är i. Folk pratar fort och antar att man har koll. Man har inte koll. 

Den natten sov jag på en camping (med dusch. DUSCH!) och dagen efter satte jag av genom nationalparken för att se sjöar jag hört så mycket om. Two Jack Lake och Lake Minnewanka låg nära till hands och var otroligt vackra halv sju på morgonen när jag stod när ensam vid kanten till vattnet. Solen var precis uppe, lade sig mot det stilla glaciärvattnet så det sken, och bergen omgav oss åt alla håll. Glaciärvatten är klarblått, eller nästan turkost. Det är kallt och rent och det känns helande att ens vara intill det. Minnewanka och Two Jack må inte vara lika populära som Lake Louise, men att stå där ensam tidigt på morgonen och lyssna på ljudet av fåglar och känna sig både överskuggad av bergen och som om de lyften en rakt rakt upp tills man står på toppen av en värld som är orörd, som är bortglömd, var något jag aldrig kommer glömma. Detta land är inte orört på samma sätt som Badlands, inte med en nästan illvillig förkastelse av mänsklig influens, utan med ett stilla slags avvisande. För högt, för långt, för heligt. 

Jag åkte till Lake Louise efteråt, vilket var så galet fullt med folk att det var svårt att få en bild utan att en random turist stack upp i hörnet. På vägen dit svängde jag runt ett hörn och kom ansikte mot ansikte med en grupp bergsgetter. De stod där på och vid sidan av vägen och chillade. Som om jag inte ens var där. Det var ganska riktigt ascoolt. Lake Louise är en sådan plats som är mindre än förväntat. På samma sätt som Van Goghs Starry Night var mindre än förväntat. Inte mindre storslagen, såklart, men tar upp så mycket mindre plats i den fysiska världen än i den mentala och kulturella att man hajar till när man kommer ansikte till ansikte med den. Jag såg en kvinna i brudklänning och tänkte först: vilken otrolig plats att gifta sig på, och sen: vilken fruktansvärd plats att gifta sig på turister har ingen respekt. 

Sedan började min felräkning. Jag tittade på kartan och tänkte ”Jasper National Park. Det är inte så långt. Jag kan köra dit idag.” Det var väldigt långt. Det var väldigt, väldigt långt. Jag gjorde en spellista innan resan började, att lyssna på när jag reste. Jag har aldrig varit så trött på en mängd låtar i hela mitt liv som jag var under den bilresan. Jag vill inte klaga för mycket. Jag körde norrut längs med Klippiga Bergen. Jag körde i Klippiga Bergen hela vägen. Jag såg så många fantastiska saker att det är omöjligt att räkna upp. Glaciärer och sjöar och vattenfall och berg. Jag var omringad av snö i slutet på Maj. Men jag höll också på att bli fullständigt galen. Ungefär halvvägs stannade jag och frågade ett par tjejer när nästa rastplats var. Hon sa ”Inte så långt! Kanske två-tre timmar till”. Jag ville slå henne. 

När jag väl kom fram till ett hotell som låg ensamt mitt i bergen var jag på så konstigt humör– en kombination av trött och uttråkad och överstimulerad som jag aldrig upplevt förut– att jag genuint trodde att jag skulle kollapsa och spontan-dö om jag inte fick något att lyssna på där människor pratade. En podcast, riktig radio, NÅGOT. Wifi på hotellet var mycket mycket dåligt. Enda anledningen att jag gick ner på nedre våningen av hotellet var att jag trodde mina ben skulle skaka sönder om jag inte gick omkring lite. Det visade sig vara lite bättre täckning där, så det var ett bra beslut. Sen hörde jag någon säga mitt namn och för att vara helt ärlig var jag så säker på att det var en hallucination eller rent önsketänkande att jag inte ens hade tänkt titta upp. Jag gjorde det av ren reflex, men jag trodde inte jag skulle se något. Vilket är varför det tog nästan 15 sekunder att inse att personen jag stirrade på var Leonie. Tjejen som jag delade lägenhet med i Quebec. I QUEBEC. Och här stod vi två, på toppen av Klippiga Bergen. 

Det visade sig att hon endast var på hotellet i cirka 20 minuter. Hon bytte buss där helt enkelt. Jag var också där i cirka 20 minuter. Att vi överlappade är en sådan slump att jag fortfarande inte, och förmodligen aldrig kommer, tro på att det faktiskt hände. Det var väldigt skönt att prata med en annan människa dock. Och väldigt roligt att det var just hon. 

Jag laddade ner så många podcasts jag kunde, insåg att jag hade 24 timmar på mig att ta mig till Vancouver innan bilen skulle tillbaka, att jag redan kört nio timmar den dagen, och att jag hade tretton timmar kvar att köra. Det var flera otrevliga tankar på väldigt kort tid. Men inte så mycket mer att göra än att sätta mig i bilen igen och börja beta av mil. Andra halvan av den sträckan var mycket trevligare. Jag hade mänskliga röster i bilen som kunde stimulera min hjärna något, och det började dyka upp fler djur vid vägkanten. Samma tjej som berättade var nästa rastplats var informerade mig också om att jag inte behövde oroa mig, jag skulle definitivt se björn på min resa. Jag skulle bara se till att stanna när alla andra stannade. Efter det körde jag i så många timmar utan att se björn att jag trodde hon ljög för mig. Sen, på väg ut ur Jasper, såg jag tre björnar på mindre än en mil. Två svartbjörnar och en grizzly. Jag höll på att skaka ur min egen hud så coolt de var. Björnar ser väldigt snälla ut. Och de är jävligt gulliga när de ligger och halvsover i skuggan och äter blommor. 

Jag såg också en Kanadahjort precis innan jag nådde staden Jasper (CIVILISATION). Där gick jag, lilla kaffehatande jag, in på en Tim Hortons och sa ”I hate coffee but I have been driving for twelve hours and I need to drive at least eight more today what can you give me?” och sedan drack jag min första Mocha. Det var fantastiskt, fantastiskt gott. Och startade ett oroväckande beteende. Jag körde ut ur Jasper, mot Vancouver med hoppet om att komma så nära att jag hade mindre än 6 timmar att köra dagen efter. På vägen stannade jag vid en bensinmack och köpte en till kaffe. (Jag sa ju det, oroväckande.) Jag passade på att pausa lite eftersom att de hade wifi och jag kunde berätta för folk att jag fortfarande levde efter att ha varit inkognito i alldeles galet många timmar. Ungefär fyra gånger gick jag in på macken och snackade med kvinnan bakom disken. Först för att min kaffe blev fel. Sen för att jag verkligen verkligen ville ha en grönsak (en sak jag inte visste om min egen kropp är att den blir väldigt väldigt ledsen om jag inte ger den lite grönsaker eller lite frukt då och då. Man kan inte leva på bagels och mjukost. Who knew.). Sen för att använda toaletten. Sen för att jag var uttråkad och ville prata med någon. Hon var väldigt snäll. 

Jag lyssnade på bokklubbspodcaster resten av vägen, och stannade för att försöka sova cirka fem gånger. Det gick inte. Jag vibrerade. Kaffein, who knew. Jag vet att denna texten har handlat mer om hur det är att köra väldigt väldigt långt än om saker jag sett och upplevt. Men vid en viss punkt är det helt enkelt svårt att hitta fler sätt att förklara att man ser på vackra saker. Berg är nära mitt hjärta. De är något fantastiskt och oslagbart. Och jag såg väldigt väldigt mycket av dem. Jasper var en otroligt mysig liten stad som jag gärna hade tillbringat mer tid i. Men så är det med de flesta platserna jag besöker. Man får leva med det. 

Vancouver önskar jag verkligen att jag sett mer av. Men det blev som sagt en felräkning. Plus att Jonna hade en tidigare biljett till San Francisco än vi hade tänkt när vi pratade om det här i vintras. Jag kom till Vancouver klockan två på eftermiddagen, och bussen därifrån åkte 5:45 på morgonen. Det kändes inte lönt att skaffa någonstans att sova, så jag hittade ett 24-timmars café. Där satt jag, två universitetsstudenter, en man som satt med excel hela natten, och fem hemlösa som inte visste vad hörlurar var och tittade på videor på sina telefoner väldigt högt. Jag drack en till mocha. Vid ett tillfälle ställde jag mig i kö till toaletten, stod där i ungefär 20 minuter innan killen som jobbade där gick fram och knackade. Fram tills dess var jag hundra procent säker på att det var några som hade sex där inne. Jag hörde tydligt en manlig röst, och en kvinna som fnittrade. När killen knackade sa mannen något i stil med ”Uh, yeah, sorry, yeah, just a moment, I just gotta, uh… we’ll be done soon, just, uh, cleaning up”. Så även efter det var jag ganska hundra procent på att det var två som hade sex där inne. Efter ytterligare 15 minutes öppnades dörren. En man på ca 155cm kom ut. Ensam. Han hade tights och en leotard på sig, bad som hemskt mycket om ursäkt, och lämnade caféet. Mycket, mycket förvirrat gick jag in på toaletten. Den luktade otroligt starkt av Veet, hårborttagningsmedlet.

Jag vet inte vad som hände där inne men jag vill verkligen verkligen få reda på det.  

Jag gick och satte mig på bussen istället. Och föraren var Amerikan. Och för första gången på nio månader talade någon till mig med otrevlig ton i rösten. Jag blev så ställd att jag nästan inte ville åka med längre. Folk i Kanada är väldigt, väldigt snälla. Busschauffören visade sig vara mycket trevlig ändå, men ändå. Amerikan. 

Okej jag ligger väldigt, väldigt efter.

Men som sagt, jag är ganska upptagen med annat. I skrivande stund sitter jag i passagerarsätet av en Chevrolet Malibu med Jonna bredvid mig (ja, hon kom hit till slut) och tryckutjämnar öronen var femtonde minut. Vi passerade precis Rogue Elk, kör nordöst genom Oregon. Jag kommer till det. Någon gång. Först vill jag berätta om allt det andra, men det kanske tar en liten stund. Eller så blir det förkortat. Förmodligen båda två. 

Bussen till Calgary tog 52 timmar. Genom Manitoba och Saskatchewan. Det sista jag såg av Alberta var mycket vackert, Manitoba och Saskatchewan var för att vara helt ärlig inte mycket att se. I alla fall inte från vägen Greyhound kör. Det var, i ett ord, platt. Jag trodde Skåne var platt. Bilderna jag tog genom fönstret såg seriöst exakt likadana ut, och det var fem timmar mellan dem. Det var frustrerande i det att man inte kunde låta bli att bli otålig, men också ganska trevligt i det att jag kunde läsa och se på film och sova och ta igen mig lite. Jag läste en del av McCarthy’s The Road. Det var ju planerat att den boken skulle hålla mig sällskap på vägen mot Stilla Havet. Jag tyckte det var poetiskt, liksom. Jag planerade att basera det här inlägget till stor del på boken. Problemet var bara att det var lite för deprimerande för att jag skulle palla den, ensam på en buss i över två dagar. 

Jag läste färdigt den på en busstation i Calgary istället. I stort sett samma sak som att läsa den på vägen dit med tanke på att jag bara var i Calgary en natt, mindre än ett dygn faktiskt. Men, åsikter: fin stad, det jag såg av den. Prince’s Island Park var otroligt vacker. Jag bodde hos en kvinna som hette Tina som hade två katter, världens mysigaste trädgård, och en gratis öl serverad i ett glas som jag fick hämta från frysen. Kvällen jag anlände tog jag bussen in till staden och traskade omkring lite i centrum, och så läste jag färdigt The Road. Jag har nog fler åsikter om boken än om staden. Böcker är mer insisterande än städer, generellt. McCarthy utmanade mina engelskkunskaper för första gången på många år, men jag gillade boken ändå. En gås fräste åt mig, men jag gillar Calgary ändå.

Förmiddagen den 25:e Maj mötte jag Julia på caféet Higher Ground. Julia hade jag inte sett sedan Acadia vilket, visserligen, inte var speciellt länge sedan, men det känns annorlunda att mötas upp på andra sidan av en kontinent, tre veckor senare. Det tyckte jag då, i alla fall, vänta bara tills jag berättar vad som hände under min bilresa till Vancouver genom Klippiga Bergen. Se där, min blogg har en spänningsfaktor nu. Inte superspänt, jag lovar, jag kommer berätta om det i nästa inlägg. This blog is not a cliffhanger free zone, but it promises to resolve those cliffhangers within a reasonable passage of time. 

Den eftermiddagen hämtade jag min hyrbil, och fick en gratis uppgradering till en Dodge Charger. Det var inte alls illa. Helt mot min plan att ta mig till Banff National Park började jag med att köra nordöst mot Horsethief Canyon. Jag ska vara ärlig angående varför: det lät coolt. Det var coolt! Först stannade jag vid Horseshoe Canyon för skyltarna visade dit och jag trodde att det var samma sak. Det var det inte. Horseshoe Canyon var så vackert att jag knappt kunde andas, och stod och stirrade på kanten till den här vidden av sten som är ofattbar i den ärligaste betydelsen av det ordet. Jag fick snabbt lära mig att vänja mig vid den känslan. Känslan av att se på något som är så mycket större och så mycket äldre än mig, så mäktigt i sin existens, att det var svårt att andas. Horseshoe Canyon visade sig vara Horsethief Canyon’s mycket ynkliga lillasyster, och vid Dinosaur Provincial Park dagen efter – juvelen av de Kanadensiska Badlands – brast jag ut i plötslig, överrumplande gråt. Men jag kommer till det. 

För att komma till Horseshoe Canyon måste man först köra ner i och genom en annan kanjon. Den kommer lite från ingenstans. Alberta har inga berg i den delen av landet, bara platt, platt mark. Tänk chocken när den marken plötsligt spricker, vidgar sig, dyker, och man är i en kanjon omringad av sten och klippor som är helt osynliga från endast lite avstånd. Jag körde ned i en sådan kanjon, och hann knappt vänja mig vid tanken på att jag just nu kör inne i en kanjon innan jag såg ett Star Trek-museum (seriöst, mitt ute i ingenstans, Alberta), och sedan en liten dinosauriestaty. Och sedan en till. Och en till. Och sen en småstad: Drumheller i Starland Country. En småstad som visade sig vara helt galet besatt av dinosaurier. Det finns en god anledning, det har hittats en jävla massa dinosaurier där, och de har det största fossilmuséet i Nordamerika. God anledning, men jag undrar om det är anledning nog att ha en T-Rex staty som är fyra gånger större en en faktiskt T-Rex hade varit. Liksom. Varför. (För att det är coolt och jag älskade det). 

När man kommit igenom Drumheller kommer man snart till Horsethief Canyon, så döpt för att på gamla goda tiden när man föste hästar i stora flockar, så brukade hästar försvinna i den kanjonen bara för att senare dyka upp igen, med en annan gårds brännmarkering. Där träffade jag genast tre Australienska män med precis samma tanke som jag (1. Det här måste man ta bild på, och 2. Fan vad skum den där staden vi nyss körde igenom är), snabbt följt av en ny tanke: Vad i helvete är de där små ekorrliknande djuren som springer omkring överallt här och varför är de inte rädda för oss? Jag vet fortfarande inte vad det var för djur, men de stal showen från Horsethief Canyon lite genom att vara så jäva gulliga, bra på att posera, och helt villiga att springa fram till en och dutta på ens finger med sin nos för att se om man hade mat. Seriöst, jag kan inte förklara hur gulligt det var. Om de hade någon läskig sjukdom har jag i alla fall inte blivit smittad än. Jag tror jag är säker. 

Jag sov den natten utanför Drumheller, men först åkte jag in och parkerade för att gå omkring lite och se vad det var för ställe. Det första jag såg var en bänk med en Velociraptor-staty som jag ville ta en selfie med, och bredvid den en man i 60-årsåldern som rullade på en vagn med en vattentunna och en slang, och vattnade blommorna som hängde från lyktstolparna. Han började med att peka ut att om jag tittar bakom mig och uppåt så ser jag något coolt, så jag tittade bakåt och uppåt och där, på hustaket på andra sidan gatan – nästan helt gömd av ett träd – stod en till velociraptor och lutade sig över kanten, stirrandes rakt mot oss. Jag kan inte betona hårt nog hur mycket den här staden älskar dinosaurier. (Jag vill lite bo där, jag älskar också dinosaurier. Det sorgligaste med att vara vuxen är att väldigt få personer vill veta vilken ens favoritdinosarie är. Det är en Dilophosaurus.) Sen började vi prata om lite allt möjligt. Jag är ju ganska uppenbarligen turist, eller i alla fall resenär med min vida blick och kameran i högsta hugg. 

Här är lite saker jag lärde mig om mannen i Drumheller: Han har bott i den här lilla staden av och till sedan femtiotalet. Han växte upp här på en tid då alla känner alla och det faktiskt tar en hel by att uppfostra ett barn. Han har hållit hårt vid det konceptet för visst känner han precis verkligen alla i Drumheller även nu. Han vinkade till varenda bil som körde förbi. De vinkade tillbaka. När han var liten brukade han springa barfota över till grannarna, försvinna hemifrån i en vecka eller så, och grannarna öppnade dörren och släppte in honom och deras enda fråga var ”hur många par strumpor har du med dig?” för man går inte in i andras hus med smutsiga fötter, men man totalvägrar också att ha skor på sig, så man packar med sig så pass många par strumpor som dagar man planerar att vara borta och så tar man på sig dem innan man går innanför dörren. 

Det är inte hans jobb att vattna blommorna som hänger från lyktstolparna. Det är också han som hängt blommorna där. Han frågade om han fick och ingen hade en bra anledning att säga nej, så nu gör han det för att hålla staden fin och hemtrevlig. Han föredrar klätterväxter över blommor; jag håller med. Det han faktiskt jobbar med är att köra skolbuss. Han säger till barnen på bussen att det är bäst de beter sig, för han känner alla deras gammelmor- och farföräldrar. Han säger inte till barnen att anledningen att han känner deras gammelmor- och farföräldrar är för att det är de som försökte få honom att bete sig när han var barn. När han inte kör skolbuss reser han. Minst tre månader per år, med sin fru. Hans jobb väntar på honom när han kommer tillbaka, närhelst han kommer tillbaka. Senaste resan berättade han inte för sin fru vart de skulle. Han såg till att hon hade några månader ledigt, sen tog han henne till Italien, Spanien, Frankrike. Efter fem veckor frågade hon om det var dåligt att hon inte tänkt på sitt jobb på flera dagar och han sa att det var precis det som var poängen, ju. Hans frus farfars hus är fyllt från golv till tak av äkta dinosaurieben. För på den tiden gick man utanför dörren och plockade upp dem från marken och tog hem dem, så enkelt var det. 

Han äger också Steve McQueen’s gamla bil, som Steve McQueen sålde när han skilde sig för att han inte ville riskera att hans ex fick den. Han köpte inte den för att det var Steve McQueens, utan för att den var cool.

Morgonen efter var det en classic car show i byn. Jag köpte en glass, satt med min polare Foxtrot (velociraptorn) och åt en magnum. Sen körde jag till Dinosaur Provincial Park. Man kör genom mil efter mil efter mil av prärieland. Ingenting så långt ögat kan nå, sen når man plötsligt kanjonen. Badlands är något av det coolaste man kan kalla en typ av land, och det är ungefär så badass som det förtjänar att vara. Jag gick fram till kanten och sedan grät jag stora, flämtande tårar i flera minuter medan jag försökte, och misslyckades, med att fånga den otroliga vidden av vad det var jag såg. En mänsklig hjärna kan inte bearbeta sådan natur, mänskliga ögon kan inte förstå vad det är de ser. Det är nog det närmsta en religös upplevelse jag någonsin haft. Jag åt lunch sittandes på en sten vid kanten av kanjonen, tittandes ut, och det spelade ingen roll hur länge jag satt där: det blev inte mindre vackert, det blev inte mindre storslaget. Men man kan tyvärr inte sitta där för evigt. Inte bara för att man har tider att passa och bussbiljetter att hinna till, tråkiga vardagliga mänskliga saker man måste göra, utan också för att där är skallerormar och skorpioner som kommer fram på nätterna och jag vill aldrig någonsin träffa en skorpion. Det spelar ingen roll hur vackert landskapet är. 

Det kallas badlands för att Franskkanadensarna kallade det ”les mauvais terres pour traverse”: the terrible land to travel through”. Torrt, varmt, dött. Nu vet man mer om det komplicerade ekosystem som lever där nere, växterna och djuren som frodas, men namnet dröjer kvar. Det är en plats där människor inte hör hemma, där vi inte är ämnade att vara. Det känns så när man är där, det känns som ett privilegium att skåda, att stå i utkanten och ta in det. Man känner sig så otroligt liten. 

Toronto visade sig vara den minst spännande destinationen hittills.

(Eftersom att jag är väldigt väldigt dålig på att blogga och skriver detta ett bra tag efter att jag redan lämnat Toronto och upplevt andra platser kan jag nästan garantera att Toronto är den minst spännande destinationen på hela resan.) Inget ont mot Toronto, det är en cool stad, ganska vacker, definitivt full av liv. Jag uppskattar tiden de lagt på att bevara parkerna, och jag hade en helt galet trevlig eftermiddag/solnedgång när jag vandrade längst Harbour Front med båtarna framför mig, CN Tower bakom mig, och en massa glada människor och hundar kring mig. Och en jävligt god varmkorv i näven. 

Fun fact: absolut ingen kommer att hindra dig från att bege dig till och gå in i en flygplats trots att du har absolut inget bagage och ingen anledning att vara där. De kommer inte ens hindra dig från att gå ut på långtidsparkeringen och virra omkring en stund. De bryr sig faktiskt inte. Inte ens när du tillslut letar dig runt till baksidan av parkeringen, står där i ca tjugo minuter, och sedan raskt beger dig från flygplatsen och tillbaka till staden. Själv tycker jag att det beteendet låter extremt suspekt. Men det var precis det jag gjorde.

Två saker för att klargöra: Ett, Torontos flygplats är nog den bästa flygplatsen i hela världen helt och hållet baserat på att man kan gå dit. På mindre än tio minuter. Inga flygbussar, ingen uber, inga tåg. Man bara. Traskar dit. Två, min rideshare till Toronto var med tre andra kvinnor. Marge som var ungefär 45 men som född till att bli mormor/farmor. Jag har aldrig träffat en människa med både ett naturligt värnande för andra och en tendens att köra alldeles, alldeles för fort på samma gång. Hon var underbar. Sen var det Julie, som helt galet nog känner och har jobbat tillsammans med Jackson? Det var en mycket intressant sammanträffande när han följde mig till mötesplatsen, och var ett utmärkt sätt att bryta isen med dessa främlingar. Sist var det Zoya, som satt i baksätet och gjorde en lista av snygga skådespelerskor med mig hela resan.

Zoya är ascool och Zoya har fucking hackat Toronto. Jag är inte stolt (jag är lite stolt) men jag äkte närapå gratis kollektivtrafik hela tiden jag var där för att hon lärde mig tricket ”ge dem 25 cent istället för 2 dollar och gå självsäkert”. Ungefär som den där gången Charlize Theron förklarade hur man gick som en drottning. (Chin up, shoulders down, chest out, then think "murder" and walk".) Genialt. Funkar väldigt bra. Prova på egen risk. Jag hade inga planer för vad jag skulle göra i Toronto när jag satte mig i bilen, och när jag klev ut hade jag en lista som var så lång att jag inte ens hann göra allting och fick prioritera bort. En sak jag inte prioriterade bort var att traska ut till Torontos flygplats och virra runt på parkeringen en stund. För Torontos flygplats ligger på en liten ö, och från långtidsparkeringen får man en helt jävla makalös utsikt över stadssiluetten som man bokstavligt talat inte kan få annars. Toronto downtown avslutas abrupt vid Lake Ontario till söder och sträcker sig och omformas och förändras i all oändlighet till norr. Toronto blir sömlöst andra städer som blir andra städer som blir byar som blir det stora intet som större delen av Kanada består av. 

De säger att Toronto är Kanadas New York, och jag förstår varför. Definitivt flest skyskrapor (har inte jämfört med Vancouver än, det ska bli intressant), definitivt mer innerstad än Ottawa (definitivt, definitivt), men jag tyckte inte att där var samma charm som man kan hitta i New York. Inte samma personlighet. Det kändes mer som femton städer intryckta i varandra utan symbios, utan kulturellt utbyte som jag tycker mig infinner sig i New Yorks Brownstones. Det här låter så negativt, men alla städer kan inte vara min favoritstad. 

Det var Victoria Day under måndagen, samma måndag som jag åkte vidare. Det var ganska trevligt: fyrverkeri och generell god stämning. Jag kan inte säga att jag förstår varför Kanada är så förtjust i Englands drottning. Ja, hon har tekniskt sätt fortfarande äganderätt över all den där marken, men som jag ser det är det något som är lite smått irriterande, inte värt att fira. Jag tillbringade inte Victoria Day i Toronto utan i Niagara Falls. Jackson kommer från Niagara (vilket är ett område som täcker ett par mindre städer varav Niagara Falls är en, the more you know) och fortsatte visa sig vara en generellt ascool människa genom att bjuda mig att komma och vandra med honom och hans mamma och hennes kille. Vandra längst med Niagarafallen alltså. Alltså. Det är så coolt att jag nästan dör. Detta var samma dag som jag upptäckte att jag hade en väldigt väldigt stor blåsa under foten. Men ingen jävla blåsa kan stoppa mig från att vandra längs Niagarafallen. 

Här är en pinsam sak: Jag hade inte det blekaste aning om var Niagarafallen låg. Jag visste inte ens att det fanns en stad som hette Niagara Falls. Jag trodde det var som Grand Canyon, eller Mount Rushmore. Ett naturfenomen ute i ingenstans som man åkte och tittade på. (Om det visar sig att Grand Canyon eller Mount Rushmore också är städer kommer jag lägga mig framför en bil lite. Bara lite.) Enda anledningen till att jag planerade in att åka till Niagarafallen var för att jag för ett par veckor sedan när jag planerade den här resan satt med google maps och snokade omkring för att se hur mycket restid jag kunde förvänta mig och av misstag zoomade in söder om Toronto istället för på Toronto. Så nu vet jag! Niagarafallen ligger i Niagara Falls som är en stad på gränsen mellan USA och Kanada; Ontario och New York. Tips: Kanadasidan har mycket mycket bättre utsikt. 

Så Lisa körde mig och Jackson till fallen, och jag tog ca 200 bilder som den envisa turist jag egentligen är i grund och botten, sen åkte vi, Lisa, Rick, Jackson och jag till början av en vandringsled, och så vandrade vi längs Niagara River. Bokstavligt talat över stock och sten, jag i mina stackars converse. De överlevde med endast minimala skador och lite smuts, mirakulöst nog. Vid ett tillfälle fick vi ducka igenom/klättra förbi ett mycket litet vattenfall. Jag kände mig väldigt cool för att vara ärlig. Vi såg en kille fånga en fisk, och barn stå alldeles alldeles för nära kanten till vatten vars strömmar tar ihjäl dig på två sekunder, och träd som bävrar ätit igenom, och en orm, och galet galet mycket vacker natur. Vatten och berg: mina två favoritsaker på jorden. Helst ska det vara hav, men jag kan inte klaga på att Niagarafallen inte är saltvatten, om jag gör det måste jag omvärdera mitt liv ganska rejält. Den dagen är utan tvekan en av de absolut bästa på hela den här resan, möjligtvis på hela mitt år i Kanada.

Snart kommer min blogg sluta handla om hur härlig den här familjen jag råkade mig på är, men de är så härliga att de forsätter lägga ner tid och energi på att hjälpa mig göra min resa så bra som möjligt. Så. Lite får jag tjata om dem faktiskt. För att inte tala om att det är lättare att beskriva individers vänlighet än det är att beskriva känslan man får när man ser så många ton vatten rusa förbi med så mycket makt. Lisa är skjutsköterska, vilket är ett svenskt ord ingen engelsktalande kan säga. Hon delar också min tendens till att spara alla små saker som har eller kan ha sentimentalt värde, och omringar sig med saker som är vackra. Hon gör smycken, vilket jag som en person som inte är visuellt kreativ någonstans och som har alldeles för mycket ADD för att sitta stila så länge tycker är så galet imponerande. Hon har också varit i en bokklubb i 23 år. Samma bokklubb. Det tycker jag är så frustrerande poetiskt att jag absolut genast vill skriva en roman om denna grupp kvinnor som en gång per månad tio månader per år möts, genom att bli mammor, bli mor- och farmödrar, genom sjukdomar, skilsmässor, dödsfall. Genom år efter år efter år av böcker. 

Jag hade nog kunnat dela upp detta i två, men eftersom att jag återvände till Toronto för att sätta mig på en Greyhound till Calgary känns det som om de två destinationerna är obrytbart inflätade i varandra. Så det får vara såhär: ett väldigt långt inlägg. Eftersom att de följande 53 timmarna av min resa bestod av att försöka hitta en bekväm ställning att sova i på en buss och därmed inte så mycket att skriva om känns det här som en okej kompromiss. 

När hon klippt bort skuldkänslan som satt sig i håret–
Den gamla orala sagan vidareförd generation efter generation, och slutligen nerskriven av de så välkända och något obehagsinspirerande Grimm-bröderna som så gärna öppnar våra ögon för de mörka, smutsiga, blodiga sanningarna om berättelserna Disney har städat upp för oss, tar här formen av en roman som är lika delar magisk realism som familjedrama som thriller som deckare. Norma av Sofi Oksanen är en modern Rapunzel. Hon må inte ha samma berättelse som Grimm's Körvel: Hon blir inte tagen av en häxa som betalning för sin moders intensiva behov att äta en krydda just precis nu annars döööör jag, hon bor inte ensam i ett torn (i alla fall inte ett bokstavligt sådant) och det finns inte en prins som faller för hennes vackra sångröst. Å andra sidan har hon hår som växer så fort att hon aldrig lämnar huset utan en sax och drömmer mardrömmar om att glömma den hemma. Hon har hår som måste gömmas under en turban för att ingen ska se det krusa sig i obehag eller förvandla sig till fräsande slingrande testar. Det är detta hår som är grunden till de försiktigt uppnystade berättelserna: Normas ängslan att förstå sin mammas död, hårsalonger och det Ukrainska håret, den illegala surrogathandeln och kvinnorna som ligger fängslade vid sina sängar, bilderna på Eva med samma hår som Norma och hennes röst ur Helenas mun.
Max Lüthi definierar fem stilistiska särdrag för den europeiska folksagan, en av dem är Ytlighet, att känslor inte är nödvändiga för sagans utformning. Prinsen älskar prinsessan, men varför? Kärleken är ett narrativt verktyg, inte en mänsklig upplevelse. Känslor som sådana dokumenteras när de är relevanta och de är endast relevanta när de direkt påverkar handlingen. Det skapar en intressant spänning i Normas narrativ, när den så självklart kopplas till en klassisk saga som följer sagans alla narrativa lagar, att det är detta hår genomsyras av ett komplicerat känsloliv som direkt eller indirekt styr romanens utveckling. ”Norma vände fläkten mot sitt ansikte, nacken och tinningarna var klibbiga, kragen på skjortblusen blöt, det var precis som om håret grät.”

När jag var barn flätade hon mitt hår så spänt, att jag måste kisa.
Det är håret som intresserar mig av flera anledningar. Boken borde läsas på grund av sin välformulerade och förvånande intrig och sin fascinerande ståndpunkt i den finska maffian, men anledningen att jag skriver detta är det fascinerande återkommande temat av moder/dotter-relationer och hur de tar sin form i kontroll, och hur den kontroller gör utlopp på flickornas hår. I Grimms saga har Gothel flickan inlåst i ett torn och låter hennes hår växa, växa, växa, använder det till sin fördel. I Norma är det Evas hår som är hennes framgång, som ska svalla fram i meter efter meter och leda som en trappa fram till henne på bilder i modetidningarna och på vykort, och Normas hår som klipps och klipps och klipps, och säljs. Normas mamma Anita har strikt kontroll över hennes liv, en kärleksfull men problematisk sådan. Dieten kontrolleras noga och individuationsprocessen är hämmad både för Körvel och för Norma. När Körvel gör sin ansats att lämna sin Jungianska modersarketyp med prinsen och ingå en implicit sexuell relation blir Gothel rasande och hennes första instinkt är att ta en kniv och skära av adoptivdotterns hår.
Håret blir snabbt representativt för flickans uppväxt, mognad och i synnerhet hennes sexualitet. Det är ju trots allt så att när den blinda prinsen hittar Körvel i vildmarken har hon fött hans tvillingar. (Någonstans där har ju en sexuell drift bekräftats och lett till moderns aggressiva avståndstagande). Eva lämnar sitt hem och sin moder och med håret vilt flytande omkring sig tar en fotograf promiskuösa bilder på hennes nakna kropp med ansiktet utsuddat. Fotografen såg henne för första gången med håret i en tjock fläta, och Normas mor Anita berättar ”Mormor tyckte illa om frisläppt hår med svallande lockar, hon ansåg att det var ett tecken på lösaktiga kvinnor. Någonstans måste hon ha fått det ifrån. Kanske var Evas annorlundaskap tillräcklig orsak, om mormor var medveten om det.” och flätar hennes hår så hårt att hon måste kisa. Norma som regressivt blir matad och omhändertagen, och känner sig så handfallen utan sin mors konstanta kvicka lösningar på alla problem, stoppar snabbt in lockar under turbanens tyg och känner sitt hår dra sig tillbaka från mannen som följer henne hem och "tvångskramar" henne innan han låter henne gå. Framåt slutet av boken sträcker det sig utåt, mot en man, dansar vilt som sjögräs på golvet utan att hon förstår varför eller vad det betyder, en tydligt infantil oförståelse för sin egen sexualitet.

Alvar grep tag i Normas haka och vände hennes huvud.
Norma lindar in detta tema av kontroll över kvinnor i varje del av sin komplicerade intrig. Det är inte bara hårsalongen med det Ukrainska håret som är under den patriarkala finska maffians grepp, utan bakom kulisser och genom falska företag sker en väldigt specifik kvinnohandel. Fosterhandling, är kanske det bättre uttrycket, då det är surrogatmammor som impregneras och foster som säljs till högt betalande familjers armar. I huvudsak är det kvinnor i trubbel, fattiga kvinnor, olycksdrabbade kvinnor, som hamnar på Lamberts klinik och impregneras uttryckligen för männens finansiella vinst. 
Männens kontroll får uttryck i Marion; hennes nervositet, hennes febrila försök att inte provocera. Lamberts härskartekniker är kodade specifikt manligt; han följer Norma hem, han tvingar henne till kroppslig närhet under skydd av hyfs och artighet, han utövvar lättvindigt våld över kvinnorna i sin närhet ”Lambert knäppte till henne i pannan och Marion spillde kaffe i famnen. Hon började torka av sin kjol med servetten, koncentrerade sig på det och hoppades att de andra skulle tro att hennes blekhet kom sig av Lamberts bråkande.” och han tjänar sitt stora kapital på det ultimata utövandet av kontroll över kvinnor – att ta ifrån dem äganderätten över sina kroppar. ”Lambert letade efter en lämplig köpare till Norma och ville att Marion skulle veta om det.” 

Det handlar om kontroll. Kontroll över kvinnor från männens håll och från mödrarnas. Sexuell kontroll. Hårda flätor, pryda kvinnor. Sårbara kvinnor, ekonomisk vinst. Där kvinnornas hår är deras sexualitet är hårhandeln kärnan till ett febrilt försök att återfå rätten till sina kroppar. Deras lörhår, peruker, förlängningar, deras försiktigt ordnade lockar (”White girl flow skulle aldrig försvinna ur modet, svarta kvinnor ville alltid ha det som inte var möjligt med afrohår: att håret skulle bölja.”) och nogrannt konsulterade färgningar är alla uttryck för och bemyndigande av deras egen sexualitet. Och hårhandeln är under patriarkal kontroll.

”Vi erbjuder inte bara allt material för så många skönhetsområden, vi erbjuder arbetskraft, från sekel till sekel erbjuder vi våra ansikten, vårt hår, vår livmoder, våra bröst, och det är fortfarande männen som har hand om pengarna, som flyter in i deras egna fickor. De leder, de äger eller köper omedelbart upp företag som har den minsta framgång. Lambert och Reijo har aldrig ägnat sig åt affärsverksamhet som inte grundat sig på vad kvinnan har att ge.” 

– they've kept the truth / about Persephone a secret / burying it deep below –

”I must go soon,” she whispers.

”Do not,” he answers, and counts her ribs with steady fingers. She stays. It is warm beneath the earth, and she is as a flame. He; what she consumes.

.

He sits on an ebony throne. Wherever she walks she crushes bones beneath her bare feet. They turn to splinters, to ash, to dust. She smiles. He does not often smile. The job does not lend itself to humour, not to him. He has handsome features all the same: a strong jaw, a hawk-like nose and dark eyes. The line of his lips fall easily into a frown. She enjoys him. Enjoys most when he watches her, rather than their kingdom. When he does, he smiles.

Once, he told her of their averted eyes and the names they would mumble to appease him: Clymenus, Polydegmon, Eubuleus, in fear that his true name would call him to them. That he would ascend on them with all the wrath the stories hold. He spoke of Olympus too. The gods none the better with their glances of disgust and nothing further. Loneliness, he said. She laughed. She grasped his chin in her hand and whispered in his ear. ”Look at them, husband. Look at the mortals who fear and worship you. Look at the Gods who do the same. They do not look at you because they worry you will look back.”

She pressed her lips against his and stained them red.

”Stare them down,” she said, ”eat their hearts.”

.

She has many worshippers. People who walk the earth with songs and sacrifice just for her. None are as talented or dedicated as he; who would with her permission press her down onto their bed and give her more than a kingdom of bones. More than any mortal could. ”Hades,” she sighs.

It always was unclear who conquested whom.

.

He is singing. For moments unmeasurable in time, here where it does not pass as much as punish, she listens. His voice is damp earth and overflowing riches. He is more, more, more. In his hand the little green bud quivers and opens; a child’s blinking eye. Beneath her bones, blood thrums in recognition.

”I must go soon,” she says. His hand falls the flower falls, he bows his neck. She places her hand there. ”Sing to your flowers, husband, they do enjoy you.”

”I will sing until you return,” He says. Their eyes meet.

”You cannot.” She digs her fingers into his neck and places her forehead against his temple. ”How will the guilty ever respect you?”

He smiles and his smile is hers, at any moment it might burst from her veins dressed in thorns. ”I will sing from a throne in the kingdom of the dead.”

”Hades,” she says, and in the upperworld snow lies heavy and cold. “I must go soon,” she says, and the world starts to melt.

.

She walks. Beneath her feet are no bones, just dark and damp earth. Where she lingers flowers stretch up through rock and mud towards her. They are ready. They have been waiting. The air is sharp and she exhales pumping adrenaline. The trees around her quiver in excitement and when she laughs, here, birds turn their faces towards her. Their beady eyes light up. They ruffle their feathers and take to the sky; the sun is nothing on her.

”Persephone,” her mother says. She pretends not to hear. She is listening to the music that makes the world stretch up its arms and creak and sigh. Wake up. Wake up. Bees have started to land on her arms. If she places her hand on the grass, new new new grass green and sweet and weeping, she imagines she hears his song too: rumbling in the deep caverns where spring has hid.

She aches for him, but flowers are winding around her ankles and bees are tickling her ears, and she is glad.

”Spring is late this season,” Demeter says.

”Spring was having sex in hell.”

Her mother frowns. Persephone kisses her cheek and leaves the colour of life on her skin. An eagle cries in victory and tumbles through the warm air. He knows what glory is come. ”I must go now, mother. Helios is smiling and I have many things to create.”

She does not think they understand. Vines wrap around her skin, thorns dig deep to find blood, her feet thump the rapid earth and it grows and grows and grows. She does not think they can smell the earth on the leaves the way that she does. Doubts that they can touch a petal and sense the flesh and blood it used to be. Spring is violent, and hungry. Death is not an effect, it’s a cause. A bud opens in Hades’ cradling hand and when she walks on the green ground, she is walking on her husband.

“There is only death there,” her mother had said, once.

“No. There is all the rest.”

She dances under every sky she can find, and there are a lot of them. Dances until she can barely see through the foliage dressing her. In women’s hair she places flowers, and they dance with her. Even though they cannot see her they know she is there and her presence gives them absolution. Catharsis. Where she picks the flowers, the roots grow an eager new one. They all wish to prove themselves. We can create, the animals say, and search for each other, filling the air with mating calls; we can grow, the trees say, and wherever anyone looks there is green, and fruit, and nuts. More, more, more, they say.

.

“Dread Persephone,” they whisper, those who dare. All the others say Kore, Melitodes, Aristi Cthonia. Awful Persephone, they whisper, and in the next breath honour and thank her.

.

The gods squabble. Zeus rapes a mortal. As Hera’s rage takes the form of petty and terrible vengeance, Persephone sighs.

Earth is bursting at the seams. She crushes an apple in her hand because she can. When the little black seeds touch her skin, they burst and unfurl and become. Six apples fall out of her hand and where they land she knows new trees will soon grow. Abundance, no one is hungry. Except for the Queen of Hades.

.

”You are weary and restless,” her mother tells her. ”Look at the trees, the colour is draining from them.”

She weaves a wreath of flowers to bring to her husband. Aconite, crocus, lily, larkspur. Her husband has his favourite flowers and she likes to indulge him. No asphodel, however. There is enough asphodel in the underworld, she keeps telling him.

”Must you leave so soon?”

Soon. Two of the three have almost passed. The wreath starts sprouting purple blossoms in her hands and she smiles. He will enjoy them.

”I will miss you, mother,” she looks up at her. She is beautiful; as abundant and giving and terrible as she was when she scoured the earth in rage searching for her daughter. Persephone may bring life to the earth, but her mother is the harvest. She is the beauty and life and glory and mother of civilisation. Every table is her pyre, every meal is her offering, every child is her child. It is not always the simplest thing, being the daughter of a mother. ”My husband longs for my return.” She says. Somewhere a leaf falls playfully to the ground. She can feel it. She will never know the taste of what follows. Her tongue will be drenched in the taste of him.

.

“Mother, you never learn.”

Demeter is angry. A cold wind rips at their clothes. Her mother thinks she owns her. Olympus thinks she will deign to bend. Hades knows better.

“They whisper my name in both fear and worship. I am both flower and bone. My mouth and hands are stained with red and he gave me half his kingdom. You think my bed is cold. You think my husband stole me from you. You are wrong. He saw in me the hunger which you cannot see, and he offered himself. I will walk the underworld and consume it. I will know what it is to destroy. I will grind life to dust between my willing teeth and drink the blood of the damned. He will be just, I will be cruel. And next you to go Olympus look around and see: they will turn away from us as we sleep with the souls of the dead. But we will sleep far better.

“Watch me, mother. Watch me rule. And then ask me again to stay. I wonder if you would still have me, when you know how I long to eat the world raw.”

.

His face is stern as he stands, watching the river Akheron, hand placed on the back of the beast. This is a god, she thinks, and he is mine. Cerberus has noticed her already. One of his heads is turned towards her and he bares his teeth in welcome.

Bones start to crack under her as she walks. How she missed them. His eyes go to her and– “Persephone.” It is a prayer, a chant of worship. “You are returned to me,” he says, and tastes like pomegranates under her lips. Soft lips, sharp teeth, warm tongue. She places the crown of woven flowers on his head. She runs her hands through his hair. He smiles.

”I have sung you a new garden,” he says.

“Do not mind they won’t say your name, husband,” she tells him, “Hades is mine.”