Skådespeleri har inte varit som skrivandet. Det har inte gjort ont i mig, det har inte kliat i fingrarna. Inte på samma sätt i alla fall. Skådespeleriet har funnits som dammtussar i hörnen av min hjärna, eller som en radio som slås igång av sig själv då och då. Ljuv musik, i oförutsägbara intervaller. Där skrivandet är jag måste, jag måste, jag dör annars är skådespeleriet åh vad härligt och roligt och spännande det hade varit men jag vågar inte, jag vågar inte. Och nej, jag vågade inte, tills jag plötsligt gjorde det. 

 

Att flytta till Lund var läskigt, att börja på universitet var läskigt. Läskigt som fan, kan man säga. Men när man gjort en läskig sak, när man gått upp för ett trappsteg, då är det plötsligt inte lika jäkla omöjligt att ta ett till när man liksom ändå är igång. Ska man hoppa från trean kan man lika gärna hoppa från femman. Ska man läsa en bok kan man lika gärna läsa hela bokserien. Ska man springa ett lopp kan man lika gärna springa ett maraton. (Det tar vi senare). Ska man flytta 60 mil med allt man äger plus häst, ska man bo i en helt ny stad, ensam för första gången i sitt liv, ska man flytta tillbaka till en plats som gör ont och skrämmer en: då kan man lika gärna gå på audition hos Lunds Studentteater också. När man liksom ändå är igång.

 

Det... gick bra. Typ. Jag fick en roll. Jag fick en stor roll. Min första instinkt var att säga tack, men nej tack, för vad trodde de att de höll på med egentligen? Vem var jag egentligen? Vem var jag att stå på scen?

 

Det mesta jag älskar har jag provat. Jag skriver hela tiden, om än bara i huvudet. Jag har blivit tränad och prövad i skrivande sedan jag var ett barn. Men jag hade aldrig provat skådespeleri, det var väl därför det var läskigt. För det kräver en viss medfödd talang, en viss instinkt. En som jag inte visste om jag hade. Jag var utan träning, utan erfarenhet, jag klev in i på en audition med bara mig själv. Min kropp, min röst, mina otaliga timmar av beundran för konsten. Och det... gick bra. 

 

Sedan blev det så fantastiskt roligt. Sedan lekte jag med rollen, lekte med orden, lekte med scenen. Jag tog i allt vad jag kunde och jag stod helt stilla och lät orden tala för sig själv och jag överraskade och blev överraskad. Jag träffade människor jag aldrig kommer att glömma. Jag svettades i strålkastarljus och kom ihåg alla mina repliker och kände mig större än någonsin förut. Varje skratt från publiken var en adrenalinkick lik inget annat. 

 

Det var nog det bästa. När de skrattade. När jag fick vänta flera sekunder med min nästa replik för publiken skrattade fortfarande. Eller så var det bästa när jag klev av scen och tänkte på vad jag kunde gjort bättre, och vad som kändes bra. För det kändes som om jag kunde bedöma, i alla fall min egen prestation. Jag kunde känna skillnad på bra och dåligt och okej. Fast nej. Det bästa, det bästa var när det hände något oväntat. När någon av oss gjorde något oplanerat och scenen blev annorlunda och jag själv fick hålla mig för skratt. Det var det bästa.

 

Nu är jag med i styelsen också, för Studentteatern. Jag blev nominerad, jag gick på intervju, jag blev erbjuden platsen. Nästa termin kommer jag inte ha mycket fritid, för jag vill stå på scen igen också. Jag vill stå på scen och agera på vers och kanske få folk att gråta också, inte bara skratta. Få dem att känna. Det vill jag. Det finns inte mycket annat jag vill mer just nu. Det är kanske narcissistiskt, och då får det vara det helt enkelt. Jag vill stå på scen.