Vi lever i värld som för femtio år sedan verkade omöjlig. Vi lever också i en värld som om femtio år kommer verka barbarisk. Det finns många ord som talar om detta; om orättvisorna, om hatet, om förtrycket. Jag har inga bättre ord än de som redan givits på så många platser, från så många munnar, men jag tänker ge dem ändå. Några av dem, i alla fall. Det finns på tok för lite tid, för lite plats, för lite tålamod, för att ge er alla.

 

Våra giftiga, livgivande rötter. Våra åsikter och fördomar formas ur våra föräldrars eller målsmäns; vad de svarar på våra allra första, åh så nyfikna, frågor, ger oss den grundläggande formen för hur vi kommer se och döma. Trots att vi, när vi blir äldre och får intryck från så många fler platser, kan i våra stilla sinnen forma egna, nya, åsikter och fördomar kommer våra föräldrars och målsmäns att vara vad vi utgår från. Detta tar jag upp av flera anledningar. Den första är som följande: Jag skriver fördomar för att det är den korrekta termen. Vi ärver våra föräldrars fördomar, likt de ärver sina föräldrars. Det spelar ingen roll om fördomarna i fråga är så obetydliga som att Åhus-mjölk inte är lika god som Skånemejerier-mjölk, eller så förgiftande som att en svart person är mer trolig att utföra brott än en vit person. För vad de ger oss är det viktigaste och det farligaste vi har, för deras föräldrar levde i en tid då förtryck var lika vanligt som frukostflingor, och det finns en stor risk att åsikterna från den tiden når även din generation. Den andra är denna: Det finns även en stor chans att synpunkterna från den tiden når dig, för det finns inget viktigare än perspektiv, än kunskap, när det kommer till dig, dina åsikter, ditt agerande. Fråga dig själv varför; varför så många färgade människor lever i ghetton, varför färgade människor får hårdare straff för samma brott, varför färgade människor utgör en så liten del av TV och film, varför stereotyper finns och varifrån de kommer, varför det finns en Pride-parad. 

 

It is a rare creature who can excercise an open mind. Mörkt som det låter tror jag inte på en värld utan fördomar. Men jag har hopp om en värld utan förtryck. Kanske, om hundra eller tvåhundra år, så kommer vi sluta kategorisera människor i fack. Kanske, efter många om och men, kommer ord som "homosexuell", "transexuell" och "invadrare" sluta ha betydelse för hur vi ser på och hanterar andra människor. Kanske. Förhoppningsvis. Detta betyder inte att vi kommer leva i en värld utan fördomar. Sanningen är att människor har ett behov av kategorisation, för vi har ett behov av att veta hur vi ska förhålla oss till andra. Vi kategoriserar i "vän", "familj", "fiende" för de orden förklarar vilket kroppsspråk vi ska använda, hur vi ska tala, vad vi kan säga och inte säga. Detta betyder även att vi, de där första sekunderna efter att vi träffat en ny person, kommer att leta efter karaktärsdrag som skulle placera dem i en av våra många kategorier. Här spelar inte bara våra utan vår omgivnings erfarenheter in, och vi dömer. 

 

Detta är något som är nästintill omöjligt att komma från. Vad som är enkelt dock, är att ta ett steg tillbaka och inte låta fördomarna som formas styra ditt tankesätt, ditt agerande, dig. Ibland blir jag för optimistisk. Ibland tror jag att vi är på väg åt rätt håll, att jag kan luta mig tillbaka och se världen förändras till det bättre kring mig. Sedan ser jag en artikel om den nya obligatoriska kursen för barn i Phoenix mellan första och tolfte klass, som ska lära dem att vara heterosexuella för att "hindra dem från att gå genom livet undrandes varför gud gjorde dem felaktiga." x. Sedan hör jag om sjuttonåriga Trayvon Martin, som sköts ihjäl och vars mördare släpptes fri. x. Sen hör jag om hatet som täcker Rysslands gator. x. Sen hör jag, varje dag, människor som är modiga nog att berätta om förtrycket de utsatts för på grund av deras kön, deras sexualitet, deras hudfärg. 

 

Den enkla sanningen är att världen har en lång väg att gå, och att den vägen börjar i ditt sinne, ditt agerande, dig.