Om man ponerar att i tusentals år har folk vandrat. Om man ponerar att i tusentals år har folk burit med sig sin tro, sin religion. Sina gudar. Om man ponerar att dessa folk sedan korsar en ocean, och når Amerika. Vad händer då med deras gudar? Lever de kvar i sina födelseländer, inte bortglömna men kvarlämnade, som gosedjur man en gång talade med, litade på, skyddades av? Eller följer de med, ridandes på axlarna av de troende, även de på jakt efter nytt, efter bättre, efter överlevande? 

Det är detta Neil Gaiman bygger sin roman på. Ett land fullt till bristningsgräns av gudar, bortglömda, svaga i ett land som inte är ämnat för dem, som vålnader på casinon och krematorium, som taxi-chaufförer och prostituerade, levandes bredvid mänskligheten. Aningens sarkastiska. Dessa är the Old Gods, och en av dem har ett jobb för Shadow: amatörillusionist, nyligen släppt från fängelset, nyligen utan något att komma hem till. Under resans gång, och denna bok är tveklöst en resa (från Amerikas båda ändar, samt till dess absoluta mittpunkt), träffar Shadow gudar, demoner, väsen från fler religioner än jag kan nämna. Vissa är hans vänner, vissa är hans fiender, vissa är båda, vissa är inget. Han träffar även människor. Han träffar liv, han träffar död, han lär på olika sätt känna båda. Vissa gudar får han dock inte träffa. Shadows perspektiv varvas med inblickar vi får, berättelser vi får: somewhere in America, there was a girl and her uncle sold her, meanwhile a conversation. Dessa fulländar Gaimans Amerika på ett sätt som annars inte hade varit möjligt. Här får vi se inte bara gudarna i deras svagaste och starkaste, utan även de troende; deras vandrande, deras tvekan, deras lojalitet, deras väldigt äkta gudar. 

 

Det tog mig lång tid att läsa denna bok. Inte bara för att den är 588 sidor lång, utan för att det är en bok skriven på ett väldigt speciellt sätt. Ett sätt som råkar spegla Shadow på många, lite oväntade, vis. Det var en bok som jag kunde lägga ifrån mig under längre perioder, men också en bok som när jag väl plockade upp den fick hundra sidor att försvinna på ett ögonblick. 

Under perioden jag läste denna bok funderade jag ofta på om Neil Gaiman kanske inte ändå var en bättre författare i kortare texter. För inte så länge sen blev jag fullständigt omkullknuffad av hans mycket kortare bok The Ocean at the End of the Lane, en bok som jag verkligen inte kunde lägga ifrån mig. Där den boken var en snabb och plötslig flodvåg är American Gods en ständigt stigande havsnivå. Långsam, subtil, ofrånkomlig, oövervinnerlig, mäktig. Visst var jag mer fängslad av de kortare partierna, de mer anonyma texterna som levde för sig själva, än jag var av Shadows resa där karaktärerna skulle bli kända, utredda, förstådda. Något som inte riktigt skedde i min läsning. Jag fick aldrig riktigt grepp om dem, kunde aldrig riktigt förutstpå dem eller deras motiv. Visst kände jag mig mer levande som läsare i de korta narrativ som fungerade nästan som studiebesök i liv, men å andra sidan önskar jag också att det fanns 588 sidor till var och en av dem.

Jag funderade mycket på Shadows illusioner. Varför detta återkommande tema? Varför plockar han fram dessa mynt och visar sina trick, för barn, för djur, för sig själv, för oss? Varför slight of hand, varför misdirection? Allra mest undrade jag vart vägen Shadow och gudarna reste på skulle leda. Vart skulle denna bok sluta, hur ser den platsen ur? Kan en bok som denna ens ha ett slut?

När slutet kom var det som alla de allra bästa böcker: förändrande. 

Och jag insåg att jag hade fel som tvivlade på Gaiman. Han talang räcker långt över 588 sidor. Han hade burit med mig genom alla dessa sidor, alla dessa ord. Medan berättelsen vecklades ut med ett våldsamt lugn, med en högljudd tystnad, följde jag med, oviss fram till slutet, lurad fram till slutet. Fram till de där sista 100 sidorna.

 

För tanken som slog mig starkast av alla var denna: "The book is a coin trick." 

 

 

 

 

“Gods die. And when they truly die they are unmourned and unremembered. Ideas are more difficult to kill than people, but they can be killed, in the end.”

 

“Back in my day, we had it all set up. You lined up when you died, and you'd answer for your evil deeds and your good deeds, and if your evil deeds outweighed a feather, we'd feed your soul and your heart to Ammet, the Eater of Souls"
"He must have eaten a lot of people."
"Not as many as you'd think. It was a really heavy feather. We had it made special. You had better be pretty damn evil to tip the scales on that baby...”