Okej jag ligger väldigt, väldigt efter.

Men som sagt, jag är ganska upptagen med annat. I skrivande stund sitter jag i passagerarsätet av en Chevrolet Malibu med Jonna bredvid mig (ja, hon kom hit till slut) och tryckutjämnar öronen var femtonde minut. Vi passerade precis Rogue Elk, kör nordöst genom Oregon. Jag kommer till det. Någon gång. Först vill jag berätta om allt det andra, men det kanske tar en liten stund. Eller så blir det förkortat. Förmodligen båda två. 

Bussen till Calgary tog 52 timmar. Genom Manitoba och Saskatchewan. Det sista jag såg av Alberta var mycket vackert, Manitoba och Saskatchewan var för att vara helt ärlig inte mycket att se. I alla fall inte från vägen Greyhound kör. Det var, i ett ord, platt. Jag trodde Skåne var platt. Bilderna jag tog genom fönstret såg seriöst exakt likadana ut, och det var fem timmar mellan dem. Det var frustrerande i det att man inte kunde låta bli att bli otålig, men också ganska trevligt i det att jag kunde läsa och se på film och sova och ta igen mig lite. Jag läste en del av McCarthy’s The Road. Det var ju planerat att den boken skulle hålla mig sällskap på vägen mot Stilla Havet. Jag tyckte det var poetiskt, liksom. Jag planerade att basera det här inlägget till stor del på boken. Problemet var bara att det var lite för deprimerande för att jag skulle palla den, ensam på en buss i över två dagar. 

Jag läste färdigt den på en busstation i Calgary istället. I stort sett samma sak som att läsa den på vägen dit med tanke på att jag bara var i Calgary en natt, mindre än ett dygn faktiskt. Men, åsikter: fin stad, det jag såg av den. Prince’s Island Park var otroligt vacker. Jag bodde hos en kvinna som hette Tina som hade två katter, världens mysigaste trädgård, och en gratis öl serverad i ett glas som jag fick hämta från frysen. Kvällen jag anlände tog jag bussen in till staden och traskade omkring lite i centrum, och så läste jag färdigt The Road. Jag har nog fler åsikter om boken än om staden. Böcker är mer insisterande än städer, generellt. McCarthy utmanade mina engelskkunskaper för första gången på många år, men jag gillade boken ändå. En gås fräste åt mig, men jag gillar Calgary ändå.

Förmiddagen den 25:e Maj mötte jag Julia på caféet Higher Ground. Julia hade jag inte sett sedan Acadia vilket, visserligen, inte var speciellt länge sedan, men det känns annorlunda att mötas upp på andra sidan av en kontinent, tre veckor senare. Det tyckte jag då, i alla fall, vänta bara tills jag berättar vad som hände under min bilresa till Vancouver genom Klippiga Bergen. Se där, min blogg har en spänningsfaktor nu. Inte superspänt, jag lovar, jag kommer berätta om det i nästa inlägg. This blog is not a cliffhanger free zone, but it promises to resolve those cliffhangers within a reasonable passage of time. 

Den eftermiddagen hämtade jag min hyrbil, och fick en gratis uppgradering till en Dodge Charger. Det var inte alls illa. Helt mot min plan att ta mig till Banff National Park började jag med att köra nordöst mot Horsethief Canyon. Jag ska vara ärlig angående varför: det lät coolt. Det var coolt! Först stannade jag vid Horseshoe Canyon för skyltarna visade dit och jag trodde att det var samma sak. Det var det inte. Horseshoe Canyon var så vackert att jag knappt kunde andas, och stod och stirrade på kanten till den här vidden av sten som är ofattbar i den ärligaste betydelsen av det ordet. Jag fick snabbt lära mig att vänja mig vid den känslan. Känslan av att se på något som är så mycket större och så mycket äldre än mig, så mäktigt i sin existens, att det var svårt att andas. Horseshoe Canyon visade sig vara Horsethief Canyon’s mycket ynkliga lillasyster, och vid Dinosaur Provincial Park dagen efter – juvelen av de Kanadensiska Badlands – brast jag ut i plötslig, överrumplande gråt. Men jag kommer till det. 

För att komma till Horseshoe Canyon måste man först köra ner i och genom en annan kanjon. Den kommer lite från ingenstans. Alberta har inga berg i den delen av landet, bara platt, platt mark. Tänk chocken när den marken plötsligt spricker, vidgar sig, dyker, och man är i en kanjon omringad av sten och klippor som är helt osynliga från endast lite avstånd. Jag körde ned i en sådan kanjon, och hann knappt vänja mig vid tanken på att jag just nu kör inne i en kanjon innan jag såg ett Star Trek-museum (seriöst, mitt ute i ingenstans, Alberta), och sedan en liten dinosauriestaty. Och sedan en till. Och en till. Och sen en småstad: Drumheller i Starland Country. En småstad som visade sig vara helt galet besatt av dinosaurier. Det finns en god anledning, det har hittats en jävla massa dinosaurier där, och de har det största fossilmuséet i Nordamerika. God anledning, men jag undrar om det är anledning nog att ha en T-Rex staty som är fyra gånger större en en faktiskt T-Rex hade varit. Liksom. Varför. (För att det är coolt och jag älskade det). 

När man kommit igenom Drumheller kommer man snart till Horsethief Canyon, så döpt för att på gamla goda tiden när man föste hästar i stora flockar, så brukade hästar försvinna i den kanjonen bara för att senare dyka upp igen, med en annan gårds brännmarkering. Där träffade jag genast tre Australienska män med precis samma tanke som jag (1. Det här måste man ta bild på, och 2. Fan vad skum den där staden vi nyss körde igenom är), snabbt följt av en ny tanke: Vad i helvete är de där små ekorrliknande djuren som springer omkring överallt här och varför är de inte rädda för oss? Jag vet fortfarande inte vad det var för djur, men de stal showen från Horsethief Canyon lite genom att vara så jäva gulliga, bra på att posera, och helt villiga att springa fram till en och dutta på ens finger med sin nos för att se om man hade mat. Seriöst, jag kan inte förklara hur gulligt det var. Om de hade någon läskig sjukdom har jag i alla fall inte blivit smittad än. Jag tror jag är säker. 

Jag sov den natten utanför Drumheller, men först åkte jag in och parkerade för att gå omkring lite och se vad det var för ställe. Det första jag såg var en bänk med en Velociraptor-staty som jag ville ta en selfie med, och bredvid den en man i 60-årsåldern som rullade på en vagn med en vattentunna och en slang, och vattnade blommorna som hängde från lyktstolparna. Han började med att peka ut att om jag tittar bakom mig och uppåt så ser jag något coolt, så jag tittade bakåt och uppåt och där, på hustaket på andra sidan gatan – nästan helt gömd av ett träd – stod en till velociraptor och lutade sig över kanten, stirrandes rakt mot oss. Jag kan inte betona hårt nog hur mycket den här staden älskar dinosaurier. (Jag vill lite bo där, jag älskar också dinosaurier. Det sorgligaste med att vara vuxen är att väldigt få personer vill veta vilken ens favoritdinosarie är. Det är en Dilophosaurus.) Sen började vi prata om lite allt möjligt. Jag är ju ganska uppenbarligen turist, eller i alla fall resenär med min vida blick och kameran i högsta hugg. 

Här är lite saker jag lärde mig om mannen i Drumheller: Han har bott i den här lilla staden av och till sedan femtiotalet. Han växte upp här på en tid då alla känner alla och det faktiskt tar en hel by att uppfostra ett barn. Han har hållit hårt vid det konceptet för visst känner han precis verkligen alla i Drumheller även nu. Han vinkade till varenda bil som körde förbi. De vinkade tillbaka. När han var liten brukade han springa barfota över till grannarna, försvinna hemifrån i en vecka eller så, och grannarna öppnade dörren och släppte in honom och deras enda fråga var ”hur många par strumpor har du med dig?” för man går inte in i andras hus med smutsiga fötter, men man totalvägrar också att ha skor på sig, så man packar med sig så pass många par strumpor som dagar man planerar att vara borta och så tar man på sig dem innan man går innanför dörren. 

Det är inte hans jobb att vattna blommorna som hänger från lyktstolparna. Det är också han som hängt blommorna där. Han frågade om han fick och ingen hade en bra anledning att säga nej, så nu gör han det för att hålla staden fin och hemtrevlig. Han föredrar klätterväxter över blommor; jag håller med. Det han faktiskt jobbar med är att köra skolbuss. Han säger till barnen på bussen att det är bäst de beter sig, för han känner alla deras gammelmor- och farföräldrar. Han säger inte till barnen att anledningen att han känner deras gammelmor- och farföräldrar är för att det är de som försökte få honom att bete sig när han var barn. När han inte kör skolbuss reser han. Minst tre månader per år, med sin fru. Hans jobb väntar på honom när han kommer tillbaka, närhelst han kommer tillbaka. Senaste resan berättade han inte för sin fru vart de skulle. Han såg till att hon hade några månader ledigt, sen tog han henne till Italien, Spanien, Frankrike. Efter fem veckor frågade hon om det var dåligt att hon inte tänkt på sitt jobb på flera dagar och han sa att det var precis det som var poängen, ju. Hans frus farfars hus är fyllt från golv till tak av äkta dinosaurieben. För på den tiden gick man utanför dörren och plockade upp dem från marken och tog hem dem, så enkelt var det. 

Han äger också Steve McQueen’s gamla bil, som Steve McQueen sålde när han skilde sig för att han inte ville riskera att hans ex fick den. Han köpte inte den för att det var Steve McQueens, utan för att den var cool.

Morgonen efter var det en classic car show i byn. Jag köpte en glass, satt med min polare Foxtrot (velociraptorn) och åt en magnum. Sen körde jag till Dinosaur Provincial Park. Man kör genom mil efter mil efter mil av prärieland. Ingenting så långt ögat kan nå, sen når man plötsligt kanjonen. Badlands är något av det coolaste man kan kalla en typ av land, och det är ungefär så badass som det förtjänar att vara. Jag gick fram till kanten och sedan grät jag stora, flämtande tårar i flera minuter medan jag försökte, och misslyckades, med att fånga den otroliga vidden av vad det var jag såg. En mänsklig hjärna kan inte bearbeta sådan natur, mänskliga ögon kan inte förstå vad det är de ser. Det är nog det närmsta en religös upplevelse jag någonsin haft. Jag åt lunch sittandes på en sten vid kanten av kanjonen, tittandes ut, och det spelade ingen roll hur länge jag satt där: det blev inte mindre vackert, det blev inte mindre storslaget. Men man kan tyvärr inte sitta där för evigt. Inte bara för att man har tider att passa och bussbiljetter att hinna till, tråkiga vardagliga mänskliga saker man måste göra, utan också för att där är skallerormar och skorpioner som kommer fram på nätterna och jag vill aldrig någonsin träffa en skorpion. Det spelar ingen roll hur vackert landskapet är. 

Det kallas badlands för att Franskkanadensarna kallade det ”les mauvais terres pour traverse”: the terrible land to travel through”. Torrt, varmt, dött. Nu vet man mer om det komplicerade ekosystem som lever där nere, växterna och djuren som frodas, men namnet dröjer kvar. Det är en plats där människor inte hör hemma, där vi inte är ämnade att vara. Det känns så när man är där, det känns som ett privilegium att skåda, att stå i utkanten och ta in det. Man känner sig så otroligt liten.