Jag spenderade en del tid med att försöka googla fram författaren till följande citat. Det var en lögn, jag spenderade ca 60 sekunder med det sedan gav jag upp för klockan är tolv på natten. I vilket fall som helst ska det skrivas i historieböckerna att tid spenderades. Och därmed basta. Så utan further ado presenterar jag ord. Ord som är bra. 

 

 

Som det kan läsas under "This Writer" till höger är jag en person som tycker om ord. Jag är även en person som just blev vuxen. Vuxen för just mig betyder en vit mössa, fler kramar än jag vet vad jag kan göra av, och ett liv nedplockat i resväskor och icas bruna papperskassar. På mitt rum på internatboendet hade jag en vägg, för att vara ärlig hade jag fyra men för meningens kontinuitets skull tänker jag endast prata om just denna vägg, som var täckt i ord. På små papperslappar utrivna ur ett överflödigt skrivblock skrev jag saker; allt från mina vänners namn till saker fiktionella gestalter i TV-serier sagt till låttexter med emovarning. Saker som, i skrivande stund, kändes viktiga. Inklusive då, detta lilla citat. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg när jag skrev det. Det var en stor vägg med många ord som fyllts på kontinuerligt genom tre år. Jag tycker att jag kan bli förlåten för det. Men det är inte just citatet som är det viktiga här, även om det var själva grunden till att detta inlägget blev till. Det viktiga är vad orden betydde, inte bara i skrivande, utan även i läsande stund. 

 

Det finns många olika sorters sagor. Förutom de självklara; de läskiga, de roliga, de spännande, de ynkliga och de stora, så finns ju även de som involverar allt detta vilka man om man känner för det kan kalla livet, de som inte har någon av dessa saker vilka man väldigt ofta tvingas till att kalla livet, samt min absoluta favorit: de som egentligen inte involverar så mycket av något men som man med leenden och tårar och fina ord målar i regnbågens alla färger. Dessa kallas nostalgi. Nostalgi är en väldigt speciell sak. Nostalgi är den där nästkusinen som man vet snattar och röker hash på helgerna men som man mot sin vilja inte riktigt kan låta bli att tycka om för han drar ganska roliga skämt och har på sig påhittiga flugor. Ni kanske också snattar och röker hash på helgerna. I så fall vill jag att ni ska veta att jag respekterar era livsval, och att ni borde kolla upp lagarna för namnändring. Men för att återkomma: nostalgi är sagoberättarens bäste vän. Sagoberättaden i detta scenariot är nästkusinens efterhängsne yngre syskon. Mer än något annat är nostalgi sagan om alla sagor man någonsin berättat. Med andra ord; nostalgi är det liv vi levt, de minnen vi har och de minnen vi hoppas en dag forma.

 

Jag packade ned mitt rum denna vecka. Det fysiska agerande involverade: lyfta ett föremål från en plats och placera det i tillfällig förvaring på en annan. Det psykiska agerande involverade: möblera om den bild som i mitt huvud är betitlad hem. 

 

Det diskuteras mycket om föremåls värde. Om alla dessa små saker vi människor omringar oss med är nödvändiga i en värld där många har inget och vissa har allt. De är ju trots allt bara saker. Klumpar av atomer som i många, eller i alla fall vissa, fall uppfyller en funktion. Saken är ju den att vi skriver sagor, och i avsaknad av passande blanka sidor skriver vi dem på varje yta, i varsje skrymsle och vrå, vi kan hitta. Vi skriver våra sagor i mönstrade sängkläder, hårfrisyrer, frimärkssamlingar och posters. Vi skriver dem på ytan av människor vi träffar och över de redan täckta sidorna i böcker som har sina egna sagor. Vi skriver dem på små papperslappar utrivna ur ett överflödigt skrivblock. Och så blir saker mer än saker, minnen mer än minnen. Så blir en vit mössa en symbol för gemenskap och adjö, så blir en bok en barndom, så blir mönstrade sängkläder ett sätt att vara vuxen, så blir en papperslappssamling ett liv. Så blir en till en annan.

 

Jag är vuxen nu. Tydligen.