Liesel Meminger är elva år gammal när hon stjäl sin första bok. Hon plockar upp Dödgrävarens Handbok från den istäckta marken vid sin brors grav. Liesel ser inte döden den dagen, det gör bara hennes bror, men döden ser henne. Döden ser henne tre gånger. Han ger oss hennes berättelse, i sina alldeles egna ord, men det är inte bara hennes. Den tillhör alla på gatan som är döpt efter himlen; som samlades i bombrummen och lyssnade på Boktjuvens berättelser, medan himlen föll ovan dem.

Det är Tyskland, 1939, och Liesel förlorar sin bror på ett tåg på väg till Molching; Hans och Rosa Hubermann; Rudy; slagskämpen; dragspel; ord; och Himmel Straße.

 

Detta kommer inte vara mycket till en recension. Det kanske är en dum början till vad jag planerar att göra till en serie av bokrecensioner, men det är samtigt passande. Vilken bok ska man börja med om inte denna? Vilken bok ska vara den allra första att skriva om, om inte den första och enda jag kallat 'favorit'?

Jag läste Boktjuven sommaren 2010. När jag läste de sista orden låg jag på en strand i Kroatien, och när jag lade ner boken var blodet som rusade förbi mina öron dragspelsmusik, orden satt fast i min strupe, Döden andades mig i nacken, men mina ögon var torra.

Det var första gången jag läste Boktjuven, och den sista. Trots att jag då och då sitter och läser citat, läser de vackra orden från Liesel, Döden och Max, trots att jag ibland håller boken i mina händer och tänker tillbaka till den där gången då jag läste den, så har jag aldrig vågat göra om det. Jag tog upplevelsen, allt det där vackra och hemska, och jag lade i en låda och låste den och gömde den djupt, djupt inne, och lämnade den där. Jag var rädd för att förstöra det. Trots att jag ibland plockar fram lådan och stryker bort dammet och håller den i mina handflator som Liesel håller ord (like the clouds, and she would wring them out like rain), så vågade jag inte öppna den och släppa loss allt det där och ge det en chans att förlora sin vikt.

Some words from Death:

 

“A small but noteworthy note. I've seen so many young men over the years who think they're running at other young men. They are not. They are running at me.”

 

“I witness the ones who are left behind, crumbling among the jigsaw puzzle of realization, despair, and surprise. They have punctured hearts. They have beaten lungs.”

 

 

“A human doesn't have a heart like mine. The human heart is a line, whereas my own is a circle, and I have the endless ability to be in the right place at the right time. The consequence of this is that I'm always finding humans at their best and worst. I see their ugly and their beauty, and I wonder how the same thing can be both. Still, they have one thing I envy. Humans, if nothing else, have the good sense to die.”