Spoiler Alert
Jag är i Quebec just nu, men det är inte vad denna text handlar om.
Jag har mycket att säga om Quebec, många tankar som rullar omkring, halvformade, bakom mina ögon. De allra flesta av de tankarna är tack vare boken jag läst under tiden jag varit här. Boken Stop What You're Doing and Read This, som jag köpte 2012 och läser först nu. Och där har du, i en mening, hela min personlighet summerad. Det är en samling essäer från författare vars namn jag är intimt kunnig om, och författare vars namn låter vagt bekanta, och författare som jag aldrig har hört talas om förut. Exempel i ordning: Jeanette Winterson, Nicholas Carr, Michael Rosen. Den handlar om böcker. Den handlar om att läsa. Varför, hur, med vem, etc.
Jag kommer nog skriva ganska mycket om den där boken i mitt nästa inlägg, då jag faktiskt ämnar tala direkt om Quebec och min erfarenhet här, med det är en tanke som den påminde mig om som inte kommer vara speciellt relevant i det inlägget men som jag känner att jag måste poängtera. Tanken tog rot i följande citat:
"Because the excitement of reading is the precarious one of being alive now, intensely mentally silently alive, and reacting from moment to moment, in the most liquid and intimate sphere of the mind, to someone else's elusive construction of the precarious business of being alive now."
(Orelaterad notering: det är svårt att skriva på Svenska efter nio månader av att ha endast läst, talat, och levt på Engelska. Den enda Svenska jag har varit utsatt för under där här tiden har varit korta konversationer med min familj. Jag drömmer på Engelska. Svenska ord känns tjocka och otympliga, som mina fingrar när jag håller i en fiol: jag vet att jag en gång kunde göra detta med lätthet, och det är frustrerande att det tar emot.)
Tim Parks skrev det citatet. Hans essä heter Mindful Reading och är väldigt väldigt bra. Den gav resonans i mig både som läsare och som människa på resande fot, men det är främst ur perspektiv som läsare jag vill diskutera den nu. Titeln på det här inlägget är lite vilseledande. Det handlar inte spoilers på det viset som vi oftast diskuterar spoilers nuförtiden, som en varning för hemska jävlar som med flit eller inte avslöjar nästa stora plotpoint i boken/filmen/serien du läser/ser just nu. Det handlar om spoilers på en mer privat nivå, och om hur man bör läsa/se/etc. Nyckelorden här är "reacting from moment to moment ... to someone else's elusive construction".
Allt för ofta hör jag ordet "förutsägbar" i koppling till böcker eller visuell underhållning. Folk himlar med ögonen, eller rycker på axlarna i svar till variationer av "var det inte coolt hur–” eller "hur sorgligt var det inte när–", och sen säger de något variation av ordet "förutsägbart". Oftast är detta i reaktion på plot twists: saker som är ämnade att förvåna. Jag har suttit bredvid sådant folk, och sett på filmer och serier, och det är nog det absolut värsta sättet jag kan tänka mig att konsumera media. Sådana människor sitter på givakt, ögon en fästa på skärmen inte i fascination eller kärlek utan i analytisk distans. De försöker förstå det stora vävet av berättelseteknik långt före de försöker förstå karaktärerna som har blivit formade med kärleksfulla, blödande händer. Kan det finnas något mer pretentiöst, något kallare, mer självbelåtet, sorgligare, än att med flit och med ett flin hålla sin distans från berättelser? Kan det finnas en större otjänst, något mer symptomatiskt på ett olyckligt och otillfredställande liv?
Okej, jag är lite dramatiskt nu, men jag tycker inte att det är helt ogrundat. The excitement of reading is the precarious one of being alive now, intensely mentally silently alive. En till fråga: kan det finnas något bättre än att bli meddragen i det långsamma, eller hårresande, eller intima uppvecklandet av en berättelse som gör sig själv uppenbar, ett steg i taget, ett ord i taget, tills förståelse rusar in och känslor rusar ut? Det enda man kan vinna på att försöka nå fram till slutet före berättelsen är en förlust av känsla, en förlust av upplevelser, en förlust av insikt. Det är ett försök att vinna i en interaktion som är den absoluta motsatsen till en tävling. Berättelser finns inte för att du ska vinna över dem, vara smartare eller snabbare än dem. De finns för att tala med dig, för att dela med sig. Med risk för att låta ännu mer sentimental och dramatisk än jag redan gör (tro mig, jag är fullt medveten om hur dramatiskt och sentimental jag är, med det finns en anledning till att jag är det, och den går hand i hand med hela poängen jag försöker nå här): det finns inget starkare än det. Det finns inget starkare än att handlöst låta sig själv bli meddragen, och det finns en magi i att bli meddragen utan att förlora sig själv. Det är vad det borde vara: ett intensivt levande som möter en annans konstruktion av vad det är att leva. En konversation. (Personer som försöker vinna konversationer är inte kul att prata med.) Berättelser är utmamande, absolut, men de utmanar inte dig att vinna över dem, de utmanar dig att förändra dig själv.
(Jag kan inte låta bli att tänka på Bo Burnham's bästa vine: "is there anything better than pussy? Yes, a really good book". Förlåt, men googla det, han talar till min själ den mannen.)
Parks kallar hela angelägeheten "precarious" av en god anledning. "Precarious business of being alive now". Två anledningar, enligt mig. Den första: det är riskabelt att leva och att leva nu. Man lämnar sig själv öppen för alla sorters smärtor och insikter. Har man otur, eller egentligen tur, så letar den där konstruktionen sig in i ens hjärna och blottar saker man inte ens visste att man gömt. Det kan göra väldigt, väldigt ont. Men det är också väldigt, väldigt vackert. Den andra: det är så galet lätt att förstöra. Hantera berättelsen med kalla händer, med nonchalans, och den förlorar all sin makt.
Och visst, ibland är berättelser förutsägbara. Ibland är vad som kommer hända, slutsatsen som kommer nås, så smärtsamt förutsägbart att det inte går att inte märka. Att det inte går att handlöst bli meddragen. Det är oftast ett symptom på en lat författare. Men att inte ens ge den en chans? Att sätta sig ner och knäcka sina knogar och hålla en berättelse i hårda, kalla händer med en vägg redan uppbyggd i sitt sinne? Det är sorgligt.
Kommentarer
Trackback