Toronto visade sig vara den minst spännande destinationen hittills.

(Eftersom att jag är väldigt väldigt dålig på att blogga och skriver detta ett bra tag efter att jag redan lämnat Toronto och upplevt andra platser kan jag nästan garantera att Toronto är den minst spännande destinationen på hela resan.) Inget ont mot Toronto, det är en cool stad, ganska vacker, definitivt full av liv. Jag uppskattar tiden de lagt på att bevara parkerna, och jag hade en helt galet trevlig eftermiddag/solnedgång när jag vandrade längst Harbour Front med båtarna framför mig, CN Tower bakom mig, och en massa glada människor och hundar kring mig. Och en jävligt god varmkorv i näven. 

Fun fact: absolut ingen kommer att hindra dig från att bege dig till och gå in i en flygplats trots att du har absolut inget bagage och ingen anledning att vara där. De kommer inte ens hindra dig från att gå ut på långtidsparkeringen och virra omkring en stund. De bryr sig faktiskt inte. Inte ens när du tillslut letar dig runt till baksidan av parkeringen, står där i ca tjugo minuter, och sedan raskt beger dig från flygplatsen och tillbaka till staden. Själv tycker jag att det beteendet låter extremt suspekt. Men det var precis det jag gjorde.

Två saker för att klargöra: Ett, Torontos flygplats är nog den bästa flygplatsen i hela världen helt och hållet baserat på att man kan gå dit. På mindre än tio minuter. Inga flygbussar, ingen uber, inga tåg. Man bara. Traskar dit. Två, min rideshare till Toronto var med tre andra kvinnor. Marge som var ungefär 45 men som född till att bli mormor/farmor. Jag har aldrig träffat en människa med både ett naturligt värnande för andra och en tendens att köra alldeles, alldeles för fort på samma gång. Hon var underbar. Sen var det Julie, som helt galet nog känner och har jobbat tillsammans med Jackson? Det var en mycket intressant sammanträffande när han följde mig till mötesplatsen, och var ett utmärkt sätt att bryta isen med dessa främlingar. Sist var det Zoya, som satt i baksätet och gjorde en lista av snygga skådespelerskor med mig hela resan.

Zoya är ascool och Zoya har fucking hackat Toronto. Jag är inte stolt (jag är lite stolt) men jag äkte närapå gratis kollektivtrafik hela tiden jag var där för att hon lärde mig tricket ”ge dem 25 cent istället för 2 dollar och gå självsäkert”. Ungefär som den där gången Charlize Theron förklarade hur man gick som en drottning. (Chin up, shoulders down, chest out, then think "murder" and walk".) Genialt. Funkar väldigt bra. Prova på egen risk. Jag hade inga planer för vad jag skulle göra i Toronto när jag satte mig i bilen, och när jag klev ut hade jag en lista som var så lång att jag inte ens hann göra allting och fick prioritera bort. En sak jag inte prioriterade bort var att traska ut till Torontos flygplats och virra runt på parkeringen en stund. För Torontos flygplats ligger på en liten ö, och från långtidsparkeringen får man en helt jävla makalös utsikt över stadssiluetten som man bokstavligt talat inte kan få annars. Toronto downtown avslutas abrupt vid Lake Ontario till söder och sträcker sig och omformas och förändras i all oändlighet till norr. Toronto blir sömlöst andra städer som blir andra städer som blir byar som blir det stora intet som större delen av Kanada består av. 

De säger att Toronto är Kanadas New York, och jag förstår varför. Definitivt flest skyskrapor (har inte jämfört med Vancouver än, det ska bli intressant), definitivt mer innerstad än Ottawa (definitivt, definitivt), men jag tyckte inte att där var samma charm som man kan hitta i New York. Inte samma personlighet. Det kändes mer som femton städer intryckta i varandra utan symbios, utan kulturellt utbyte som jag tycker mig infinner sig i New Yorks Brownstones. Det här låter så negativt, men alla städer kan inte vara min favoritstad. 

Det var Victoria Day under måndagen, samma måndag som jag åkte vidare. Det var ganska trevligt: fyrverkeri och generell god stämning. Jag kan inte säga att jag förstår varför Kanada är så förtjust i Englands drottning. Ja, hon har tekniskt sätt fortfarande äganderätt över all den där marken, men som jag ser det är det något som är lite smått irriterande, inte värt att fira. Jag tillbringade inte Victoria Day i Toronto utan i Niagara Falls. Jackson kommer från Niagara (vilket är ett område som täcker ett par mindre städer varav Niagara Falls är en, the more you know) och fortsatte visa sig vara en generellt ascool människa genom att bjuda mig att komma och vandra med honom och hans mamma och hennes kille. Vandra längst med Niagarafallen alltså. Alltså. Det är så coolt att jag nästan dör. Detta var samma dag som jag upptäckte att jag hade en väldigt väldigt stor blåsa under foten. Men ingen jävla blåsa kan stoppa mig från att vandra längs Niagarafallen. 

Här är en pinsam sak: Jag hade inte det blekaste aning om var Niagarafallen låg. Jag visste inte ens att det fanns en stad som hette Niagara Falls. Jag trodde det var som Grand Canyon, eller Mount Rushmore. Ett naturfenomen ute i ingenstans som man åkte och tittade på. (Om det visar sig att Grand Canyon eller Mount Rushmore också är städer kommer jag lägga mig framför en bil lite. Bara lite.) Enda anledningen till att jag planerade in att åka till Niagarafallen var för att jag för ett par veckor sedan när jag planerade den här resan satt med google maps och snokade omkring för att se hur mycket restid jag kunde förvänta mig och av misstag zoomade in söder om Toronto istället för på Toronto. Så nu vet jag! Niagarafallen ligger i Niagara Falls som är en stad på gränsen mellan USA och Kanada; Ontario och New York. Tips: Kanadasidan har mycket mycket bättre utsikt. 

Så Lisa körde mig och Jackson till fallen, och jag tog ca 200 bilder som den envisa turist jag egentligen är i grund och botten, sen åkte vi, Lisa, Rick, Jackson och jag till början av en vandringsled, och så vandrade vi längs Niagara River. Bokstavligt talat över stock och sten, jag i mina stackars converse. De överlevde med endast minimala skador och lite smuts, mirakulöst nog. Vid ett tillfälle fick vi ducka igenom/klättra förbi ett mycket litet vattenfall. Jag kände mig väldigt cool för att vara ärlig. Vi såg en kille fånga en fisk, och barn stå alldeles alldeles för nära kanten till vatten vars strömmar tar ihjäl dig på två sekunder, och träd som bävrar ätit igenom, och en orm, och galet galet mycket vacker natur. Vatten och berg: mina två favoritsaker på jorden. Helst ska det vara hav, men jag kan inte klaga på att Niagarafallen inte är saltvatten, om jag gör det måste jag omvärdera mitt liv ganska rejält. Den dagen är utan tvekan en av de absolut bästa på hela den här resan, möjligtvis på hela mitt år i Kanada.

Snart kommer min blogg sluta handla om hur härlig den här familjen jag råkade mig på är, men de är så härliga att de forsätter lägga ner tid och energi på att hjälpa mig göra min resa så bra som möjligt. Så. Lite får jag tjata om dem faktiskt. För att inte tala om att det är lättare att beskriva individers vänlighet än det är att beskriva känslan man får när man ser så många ton vatten rusa förbi med så mycket makt. Lisa är skjutsköterska, vilket är ett svenskt ord ingen engelsktalande kan säga. Hon delar också min tendens till att spara alla små saker som har eller kan ha sentimentalt värde, och omringar sig med saker som är vackra. Hon gör smycken, vilket jag som en person som inte är visuellt kreativ någonstans och som har alldeles för mycket ADD för att sitta stila så länge tycker är så galet imponerande. Hon har också varit i en bokklubb i 23 år. Samma bokklubb. Det tycker jag är så frustrerande poetiskt att jag absolut genast vill skriva en roman om denna grupp kvinnor som en gång per månad tio månader per år möts, genom att bli mammor, bli mor- och farmödrar, genom sjukdomar, skilsmässor, dödsfall. Genom år efter år efter år av böcker. 

Jag hade nog kunnat dela upp detta i två, men eftersom att jag återvände till Toronto för att sätta mig på en Greyhound till Calgary känns det som om de två destinationerna är obrytbart inflätade i varandra. Så det får vara såhär: ett väldigt långt inlägg. Eftersom att de följande 53 timmarna av min resa bestod av att försöka hitta en bekväm ställning att sova i på en buss och därmed inte så mycket att skriva om känns det här som en okej kompromiss.