Ottawa

Blicken folk gav mig när jag sa att jag skulle till Ottawa är ungefär blicken jag tänker mig att jag hade fått om jag sa att jag skulle till Tomelilla.

(Inget ont mot Tomelilla.) (Okej, jag är inte speciellt förtjust i Tomelilla.) (Okej, de har Bo Ohlsson, jag borde hålla käft, Bo Ohlsson äger.) (Bo Ohlsson i Tomelilla HEJ här får du mest för peng-ar-na!) Det här spårade ur. Min poäng: folk på östkusten verkar ha något emot Ottawa. Kanske folk på västkusten också, ingen aning, jag har inte varit där än. Leonie, tysken i Quebec, (vilket låter som en boktitel), sa att jag behövde som allra mest två dagar där. Hennes ögonbryn sa "om ens det". Alla föreslog att jag skulle prioritera Toronto, som var mycket roligare. Så det var min plan. Jag tog en fem timmars rideshare dit från Quebec, jag i en bil med tre främlingar som visade mig Quebecois-musik och informerade mig om att Red Hot Chili Peppers inte skrev Hotel California. Man kan säga att de vände min värld upp och ner och förändrade mig för all framtid. Jag kom fram eftermiddagen den trettonde och tänkte åka igen den femtonde. Jag åkte den artonde istället. 

 

Två anledningar, skulle jag säga. (Tre om man räknar med hur svårt det var att hitta någonstans att bo i Toronto så om jag åkte dit skulle jag behöva boka ett hotell eller liknande.) Den första är att Ottawa är en galet trevlig stad. Min typ av stad. Otroligt liten och intim för att vara en huvudstad. Parliamentet består av en grupp av tre fantastiskt vackra byggnader på en höjd ovanför Ottawa River som klyver staden i två: Ottawa till söder och Gatineau till norr; Engelska till söder och Franska till norr. Ottawa var den enda staden som föreslogs som huvudstad som inte var helt och hållet Engelsk eller helt och hållet Fransk. Det var det enda valet som kunde helt representera Kanadas tvåspråkighet. Jag lärde mig detta när jag gick en rundtur i parliamentsbyggnaderna. Floden de byggnaderna ligger vid grenas av i en flod och i en kanal. Båda går hela vägen genom staden och att traska längst kanalen medan folk cyklar förbi och ber om ursäkt som om det är de som är ivägen för mig (kanadensare, amirite) i 26 graders sol medan staden firar en tulipanfestival är något väldigt speciellt. 

 

Under andra världskriget föddes Hollands nya prinsessa i Ottawa, där hennes mamma levde i skydd från våldet i Europa. Enligt Hollands lagar måste dock deras kunglighet vara född på Holländsk mark för att ha rättighet till tronen. Detta skapade såklart ett smärre problem när drottningen var på ett sjukhus i Ottawa och höll på att förlösa. Kanadas regering såg till att sjukhusrummet hon låg i officiellt blev Holländsk mark under tiden prinsessan föddes, och så försäkrades Hollands kungliga linje. Som tack skickar Hollands tusentals tulpaner till Ottawa varje år. Detta lärde jag mig av en kvinna som jobbade i en liten butik med konst från lokala artister i Bywark Market öst om kanalen. Där hade jag också min första Beavertail, vilket var skitgott, men också helt och hållet exakt precis en langos som någon döpt om. Såatte. 

 

Andra anledningen att jag stannade var personerna jag råkade hamna hos. Jag var väldigt skeptist till att couchsurfa hos en kille. Det kändes som en onödig risk. Men jag hade inte så många alternativ (jo, det hade jag, men de var väldigt väldigt skumma människor som skrev till mig), och Jackson berättade att han bodde med sin bror och syster, så det kändes okej. Det var nog en av de bästa chanserna jag tagit. Jackson, Cooper, och Emma är några av de roligaste och härligaste människor jag någonsin träffat, och som bor ihop för att de snart ska kasta sig ut på olika håll i världen: Norge, Japan, och... ja, Jackson vet inte ännu vart han hamnar, men listan på länder är nog längre än jag orkar skriva här. De hade en annan couchsurfer också, en tysk tjej som heter Marina som verkar vara något tycka resande är något obligatoriskt, och som varit i Kanada nästan lika länge som jag, och helt och hållet på resande fot. Det var länge sedan jag träffade en grupp av så smarta, begåvade, roliga och välkomnande människor. Sådana människor man hoppas kan finnas kvar i ens liv på något sätt.

 

En kväll gick jag, Jackson och Cooper till en bar och ungefär en halv öl senare gick brandlarmet och... absolut ingen reagerade. Kanadensare är ett chill folk, kan man säga. När två brandbilar dök upp traskade de i lugn och ro kring uteserveringen där vi satt och pratade över det extremt högljudda larmet. De gick fram till en dörr som ledde in i en nedlagt resturang just intill, där fönstrena var täckta i kartong, och knackade artigt. En man med ölmage iklädd endast en handduk öppnade dörren och backade utan tvekan in i byggnaden igen, följd av fyra-fem brandmän. Han dök upp och försvann så fort att jag och Jackson stirrade på varande i gemensam "inbillade vi oss nyss det"-andra. Det var kul. 

 

Något jag har en tendens att göra här i Kanada märker jag, är att jag vandrar omkring och dömer staden jag är i baserat på huruvida jag kan tänka mig att läsa en master där. Ottawa är högt på listan nu. En stad men små gator, vackra byggnader, vatten, parker, och riktiga, kanadensiska, minus 37 grader vintrar. (Tydligen.) Kanalen fryser, och blir världens längsta skridskobana. 8km. De har lopp. De roligaste loppen är när hockeymålvakter tävlar iklädd full vaddering. De trillar. Jättemycket. Vi såg en video på youtube och vid ett tillfälle fick tre voluntärer hoppa in och skjuta på bakifrån för att en skulle kunna ta sig över en kulle. Rekommenderat. Jag kan tänka mig att komma tillbaka till Ottawa, jag kan tänka mig att bo där, jag kan definitivt inte tänka mig att vad folk upplevt i Ottawa som fick dem att tycka att det var värt två dagar. Om ens det.

 

Min tanke var att läsa Cormac McCarthy's The Road när jag var där, men för att vara helt ärlig var jag upptagen med att njuta av sällskap och en vacker stad. Och en Beavertail, fyfan vad gott langos är. Även i Kanada. 

 

 

 

 

Jag,Jackson och Cooper låter också som en boktitel!