Jag står fast att jag har växt upp på en av de vackraste platserna på jorden.

Österlen är något alldeles speciellt, Haväng något man måste uppleva någon gång i sitt liv, och Brösarps backar har en omfamnande effekt som inte går att förklara. Men det är just där jag växt upp, hos rullande kullar och vida fält och en välkomnande kust. Berg är något jag inte haft tillgång till generellt. Vilket betyder att berg är spännande. Jag fick köra hela vägen tillbaka genom Calgary när jag var klar med Alberta Badlands. Banff var ju liksom på andra sidan. På vägen lyssnade jag på Fahrenheit 451 på ljudbok och tänkte på tomma människor och på att utsätta sig själv för saker.

 

Jag har en tendens att undvika det jobbiga, vilket jag förstår inte är unikt för mig utan en gemensam mänsklig fallenhet. Men jag har också en tendens att undvika det vackra och fantastiska och spännande, helt enkelt en tendens att undvika saker som får mig att känna mycket. Det är lättare att traska omkring i gränslandet av tillräckligt road för att inte vara uttråkad men inga mer utmanande känslor än så. Fahrenheit 451 är en bok full av sådana människor. Tomma människor. En sådan människa som jag verkligen verkligen inte vill vara. Men jag undviker viss poesi, för den gör ont att läsa. Jag känner att jag måste stålsätta mig först, dra upp murar och göra mig beredd. Det är ett ganska oärligt sätt att leva. Guy Montag läser en dikt för sin fru och hennes vänner. En av dem brister i vansinnig, fruktansvärd gråt. Det är viktigt att göra det lite då och då. 

 

Jag åkte från Dinosaur Provincial park och var glad att det finns något i mig som kan se något vackert och reagera så otroligt starkt. Tänkte att jag är glad att jag inte gått och blivit tom. Enligt Fahrenheit 451 kan man inte riktigt bara bli tom. Man måste kämpa för att tömma sig själv, sätta upp en massa murar och bränna massa böcker. Det är inte i människans natur att vara så tom som vi så ofta försöker göra oss själva. Dessa tankar är lite i samma veva som det jag skrev i inlägger ”Spoiler Alert”. Konst måste vara en käftsmäll ibland. I skrivande stund är jag och Jonna på väg bort från Idaho och jag har väldigt mycket tankar just nu kring specifikt konst. Jag kommer skriva om det lite senare. Men för nu: konst är väl inte mycket mer än ett sätt vi försöker fånga allt det där stora och svåra och vackra. Man kan inte skapa konst om man försöker vara tom. Och man kan inte uppskatta berg om man försöker vara tom. 

 

Det jag försöker komma till egentligen är att det inte alltid är kul att resa. Med det menar jag att det inte alltid är lättsamt. Det är intensivt och läskigt och överrumplande och ibland lite ensamt (ibland lite tråkigt, hör och häpna) och ibland är det så bra att jag nästan hellre hade velat vara hemma i trygg road-så-jag-inte-är-uttråkad sinnesstämning för ens hjärna inte är helt säker på hur den ska hantera vad man placerar framför den. Men då hade jag inte fått se the Rocky Mountains, vilket är vart jag körde efter Dinosaur Provincial Park. Jag åkte in i Banff framåt eftermiddagen den 26:e. Det är namnet på både en nationalpark och en by, och byn ligger på botten av en skål av berg berg berg. Jag började med att traska upp på första bästa berg (köra och traska, jag är inte galen och jag har bara converse på mig) för att få lite utsikt. Den utsikten är nu bakgrunden på min telefon, för jag är en millennial och inte ens backpacking kan förändra det. (Backpacking är ju väldigt Millennial TM). 

 

På vägen ner gick jag vilse, men tre trevliga Amerikaner hjälpte mig rätt igen. De var där för en gemensam väns bröllop, och när det hörde att jag snart skulle till USA hade de oändligt med tips på saker att göra och inte göra. Till exempel är det en väldigt dum idé att köra genom Oregon, vilket jag struntade fullständigt i, och vilket fick lite roliga konsekvenser. En anteckning på min telefon är bara spridda namn på platser och sevärdheter som jag inte ens vet vilken stat de är i. Folk pratar fort och antar att man har koll. Man har inte koll. 

 

Den natten sov jag på en camping (med dusch. DUSCH!) och dagen efter satte jag av genom nationalparken för att se sjöar jag hört så mycket om. Two Jack Lake och Lake Minnewanka låg nära till hands och var otroligt vackra halv sju på morgonen när jag stod när ensam vid kanten till vattnet. Solen var precis uppe, lade sig mot det stilla glaciärvattnet så det sken, och bergen omgav oss åt alla håll. Glaciärvatten är klarblått, eller nästan turkost. Det är kallt och rent och det känns helande att ens vara intill det. Minnewanka och Two Jack må inte vara lika populära som Lake Louise, men att stå där ensam tidigt på morgonen och lyssna på ljudet av fåglar och känna sig både överskuggad av bergen och som om de lyften en rakt rakt upp tills man står på toppen av en värld som är orörd, som är bortglömd, var något jag aldrig kommer glömma. Detta land är inte orört på samma sätt som Badlands, inte med en nästan illvillig förkastelse av mänsklig influens, utan med ett stilla slags avvisande. För högt, för långt, för heligt. 

 

Jag åkte till Lake Louise efteråt, vilket var så galet fullt med folk att det var svårt att få en bild utan att en random turist stack upp i hörnet. På vägen dit svängde jag runt ett hörn och kom ansikte mot ansikte med en grupp bergsgetter. De stod där på och vid sidan av vägen och chillade. Som om jag inte ens var där. Det var ganska riktigt ascoolt. Lake Louise är en sådan plats som är mindre än förväntat. På samma sätt som Van Goghs Starry Night var mindre än förväntat. Inte mindre storslagen, såklart, men tar upp så mycket mindre plats i den fysiska världen än i den mentala och kulturella att man hajar till när man kommer ansikte till ansikte med den. Jag såg en kvinna i brudklänning och tänkte först: vilken otrolig plats att gifta sig på, och sen: vilken fruktansvärd plats att gifta sig på turister har ingen respekt. 

 

Sedan började min felräkning. Jag tittade på kartan och tänkte ”Jasper National Park. Det är inte så långt. Jag kan köra dit idag.” Det var väldigt långt. Det var väldigt, väldigt långt. Jag gjorde en spellista innan resan började, att lyssna på när jag reste. Jag har aldrig varit så trött på en mängd låtar i hela mitt liv som jag var under den bilresan. Jag vill inte klaga för mycket. Jag körde norrut längs med Klippiga Bergen. Jag körde i Klippiga Bergen hela vägen. Jag såg så många fantastiska saker att det är omöjligt att räkna upp. Glaciärer och sjöar och vattenfall och berg. Jag var omringad av snö i slutet på Maj. Men jag höll också på att bli fullständigt galen. Ungefär halvvägs stannade jag och frågade ett par tjejer när nästa rastplats var. Hon sa ”Inte så långt! Kanske två-tre timmar till”. Jag ville slå henne. 

 

När jag väl kom fram till ett hotell som låg ensamt mitt i bergen var jag på så konstigt humör– en kombination av trött och uttråkad och överstimulerad som jag aldrig upplevt förut– att jag genuint trodde att jag skulle kollapsa och spontan-dö om jag inte fick något att lyssna på där människor pratade. En podcast, riktig radio, NÅGOT. Wifi på hotellet var mycket mycket dåligt. Enda anledningen att jag gick ner på nedre våningen av hotellet var att jag trodde mina ben skulle skaka sönder om jag inte gick omkring lite. Det visade sig vara lite bättre täckning där, så det var ett bra beslut. Sen hörde jag någon säga mitt namn och för att vara helt ärlig var jag så säker på att det var en hallucination eller rent önsketänkande att jag inte ens hade tänkt titta upp. Jag gjorde det av ren reflex, men jag trodde inte jag skulle se något. Vilket är varför det tog nästan 15 sekunder att inse att personen jag stirrade på var Leonie. Tjejen som jag delade lägenhet med i Quebec. I QUEBEC. Och här stod vi två, på toppen av Klippiga Bergen. 

 

Det visade sig att hon endast var på hotellet i cirka 20 minuter. Hon bytte buss där helt enkelt. Jag var också där i cirka 20 minuter. Att vi överlappade är en sådan slump att jag fortfarande inte, och förmodligen aldrig kommer, tro på att det faktiskt hände. Det var väldigt skönt att prata med en annan människa dock. Och väldigt roligt att det var just hon. 

 

Jag laddade ner så många podcasts jag kunde, insåg att jag hade 24 timmar på mig att ta mig till Vancouver innan bilen skulle tillbaka, att jag redan kört nio timmar den dagen, och att jag hade tretton timmar kvar att köra. Det var flera otrevliga tankar på väldigt kort tid. Men inte så mycket mer att göra än att sätta mig i bilen igen och börja beta av mil. Andra halvan av den sträckan var mycket trevligare. Jag hade mänskliga röster i bilen som kunde stimulera min hjärna något, och det började dyka upp fler djur vid vägkanten. Samma tjej som berättade var nästa rastplats var informerade mig också om att jag inte behövde oroa mig, jag skulle definitivt se björn på min resa. Jag skulle bara se till att stanna när alla andra stannade. Efter det körde jag i så många timmar utan att se björn att jag trodde hon ljög för mig. Sen, på väg ut ur Jasper, såg jag tre björnar på mindre än en mil. Två svartbjörnar och en grizzly. Jag höll på att skaka ur min egen hud så coolt de var. Björnar ser väldigt snälla ut. Och de är jävligt gulliga när de ligger och halvsover i skuggan och äter blommor. 

 

Jag såg också en Kanadahjort precis innan jag nådde staden Jasper (CIVILISATION). Där gick jag, lilla kaffehatande jag, in på en Tim Hortons och sa ”I hate coffee but I have been driving for twelve hours and I need to drive at least eight more today what can you give me?” och sedan drack jag min första Mocha. Det var fantastiskt, fantastiskt gott. Och startade ett oroväckande beteende. Jag körde ut ur Jasper, mot Vancouver med hoppet om att komma så nära att jag hade mindre än 6 timmar att köra dagen efter. På vägen stannade jag vid en bensinmack och köpte en till kaffe. (Jag sa ju det, oroväckande.) Jag passade på att pausa lite eftersom att de hade wifi och jag kunde berätta för folk att jag fortfarande levde efter att ha varit inkognito i alldeles galet många timmar. Ungefär fyra gånger gick jag in på macken och snackade med kvinnan bakom disken. Först för att min kaffe blev fel. Sen för att jag verkligen verkligen ville ha en grönsak (en sak jag inte visste om min egen kropp är att den blir väldigt väldigt ledsen om jag inte ger den lite grönsaker eller lite frukt då och då. Man kan inte leva på bagels och mjukost. Who knew.). Sen för att använda toaletten. Sen för att jag var uttråkad och ville prata med någon. Hon var väldigt snäll. 

 

Jag lyssnade på bokklubbspodcaster resten av vägen, och stannade för att försöka sova cirka fem gånger. Det gick inte. Jag vibrerade. Kaffein, who knew. Jag vet att denna texten har handlat mer om hur det är att köra väldigt väldigt långt än om saker jag sett och upplevt. Men vid en viss punkt är det helt enkelt svårt att hitta fler sätt att förklara att man ser på vackra saker. Berg är nära mitt hjärta. De är något fantastiskt och oslagbart. Och jag såg väldigt väldigt mycket av dem. Jasper var en otroligt mysig liten stad som jag gärna hade tillbringat mer tid i. Men så är det med de flesta platserna jag besöker. Man får leva med det. 

 

Vancouver önskar jag verkligen att jag sett mer av. Men det blev som sagt en felräkning. Plus att Jonna hade en tidigare biljett till San Francisco än vi hade tänkt när vi pratade om det här i vintras. Jag kom till Vancouver klockan två på eftermiddagen, och bussen därifrån åkte 5:45 på morgonen. Det kändes inte lönt att skaffa någonstans att sova, så jag hittade ett 24-timmars café. Där satt jag, två universitetsstudenter, en man som satt med excel hela natten, och fem hemlösa som inte visste vad hörlurar var och tittade på videor på sina telefoner väldigt högt. Jag drack en till mocha. Vid ett tillfälle ställde jag mig i kö till toaletten, stod där i ungefär 20 minuter innan killen som jobbade där gick fram och knackade. Fram tills dess var jag hundra procent säker på att det var några som hade sex där inne. Jag hörde tydligt en manlig röst, och en kvinna som fnittrade. När killen knackade sa mannen något i stil med ”Uh, yeah, sorry, yeah, just a moment, I just gotta, uh… we’ll be done soon, just, uh, cleaning up”. Så även efter det var jag ganska hundra procent på att det var två som hade sex där inne. Efter ytterligare 15 minutes öppnades dörren. En man på ca 155cm kom ut. Ensam. Han hade tights och en leotard på sig, bad som hemskt mycket om ursäkt, och lämnade caféet. Mycket, mycket förvirrat gick jag in på toaletten. Den luktade otroligt starkt av Veet, hårborttagningsmedlet.

 

Jag vet inte vad som hände där inne men jag vill verkligen verkligen få reda på det.  

 

Jag gick och satte mig på bussen istället. Och föraren var Amerikan. Och för första gången på nio månader talade någon till mig med otrevlig ton i rösten. Jag blev så ställd att jag nästan inte ville åka med längre. Folk i Kanada är väldigt, väldigt snälla. Busschauffören visade sig vara mycket trevlig ändå, men ändå. Amerikan.