Jag skrev NaNoWriMo i år. För ungefär tre minuter sedan så nådde jag de 50 000 ord som krävs för att bli vinnare i denna fullständigt galna skrivartävling. Vem fick för sig att skriva en bok på 30 dagar? Vem fick för sig att det var möjligt? Vem fick för sig att ens testa? Tydligen, oberoende på om det är möjligt eller inte, så är det värt ett försök. I alla fall om man frågar de 300,000 personerna inskrivna på NaNoWriMo.org som spenderat November månad med sina ord.

 

Jag har aldrig skrivit en bok, jag har aldrig ens försökt.

 

Jag älskar att skriva, jag älskar ord, jag älskar människorna jag kan skapa. Under dessa trettio dagar har jag känt den där fantastiska känslan. Jag har älskat det. Jag har älskat mina ord och mina karaktärer, men jag har även hatat dem. Det var varit fruktansvärt, stundvis. Jag har svurit åt månaden, orden, karaktärerna, datorn och mig själv. Jag har velat ge upp fler gånger än jag tycker om att erkänna. Det har varit svårt. Jag har legat en dag efter delmålen sedan dag sex. Jag har pressat ur mig ord som jag hatar och som aldrig kommer läsas. Men jag har även fått ur mig femtio tusen ord. Femtio tusen ord som inte hade funnits om jag inte suttit ner och kämpat mig förbi varje kommatecken, timme efter timme, dag efter dag. 

 

Hade jag inte gått in för NaNoWriMo i år, så hade denna berättelsen fortfarande varit två-tre sidor i Word som, med lite tur, hade växt med några meningar någon dag i veckan. Om ens det. Nu är den femtio tusen ord, nittiosju sidor av fina, smutsiga, felaktiga, upprepande, avslöjande, äkta, roliga ord. Som jag har skapat alldeles själv. 

 

Jag vet mer om mig själv nu än jag gjorde för trettio dagar sedan. Jag vet mer om hur jag är som skrivare, hur jag är som person. Jag vet mer om hur jag reagerar på motgångar, mer om hur jag hanterar press, definitivt mer om hur jag påverkas av att veta att det jag skriver just nu är dåligt, och kommer att ändras, men det är viktigt att det skrivs ändå.

 

Jag har femtio tusen ord men jag är inte klar.

 

Jag har kommit kanske halvvägs genom berättelsen jag vill berätta. Eller snarare, halvvägs genom första delen av berättelsen jag vill berätta. Än har jag bara börjat lära känna mina karaktärer, men jag känner dem oändligt mycket bättre än jag gjorde för trettio dagar sedan.

 

Jag har inte skrivit en bok på trettio dagar. Även om jag hade nått slutet av min berättelse under denna tiden så hade det inte betytt att jag skrivit en bok. Det tar år att skriva en bok. En bok är inget man skapar genom att skriva början-mitten-slut och sedan redigera stavfel och felplacerade kommatecken. Stavfel och kommatecken är vad man kontrollerar innan man skickar boken till en publisher, eller innan man ställer den i bokhyllan, eller innan man gömmer den djupt in i en hårddisk eller under en madrass. Innan dess ska man kämpa med blod, svett och tårar för att skapa en saga. En saga som ja, har en början-mitten-slut, men som också har välutvecklade, trasiga, äkta karaktärer och en värld som berättar lika mycket om sig själv som den gör om läsaren. Det är en kamp, att skapa en bok.

 

Det var en kamp att skriva femtio tusen ord på trettio dagar. Det är en större kamp att skriva klart berättelsen man börjat. Det är en otrolig kamp att skriva en bok.