Det sista av Nova Scotia
Jag stannade lite längre i Wolfville än vad planen var.
Det är inte bara för att jag är har lite konstant magknip när jag tänker på att ge mig ut och resa genom den här okända kontinenten helt själv, det är faktiskt också för att Wolfville är en förvånansvärt fantastisk plats. Jag tror jag är lite sentimental nu, när jag bott här i åtta månader och blivit fäst vid de små vägarna, pubarna, det konstanta men envist lugna flödet av människor som bor i ett mellanland mellan galet studentliv och vaggande småstadsliv. Jag kommer sakna mitt vackra campus, de två kyrkorna, uppförsbacken som alla sa skulle bli lättare efter två terminer men som verkligen verkligen inte är lättare. Jag kommer sakna hur solen lyser genom träden och kastar långa rep över gräset. Jag kommer sakna hur alla vägar leder till havet. Wolfville, eller Nova Scotia i alla fall, är en plats där folk förväntar sig att du ska stanna och klappa deras hund, och antar att man bor vid vattnet, och kallar sina byar World's End, och skickar sin största och vackraste julgran till Boston varje år, som tack för deras hjälp år 1917.
Jag har de senaste dagarna, sedan Acadia kickade ut mig ur mitt lilla rum med snetak och en fönsterkarm som gjord för att sitta och läsa i, bott hos min kompis Zoë. Hennes hus ligger runt hörnet från campus, hon bor där med fyra andra studenter, en hund, en katt, tre ormar, en hamster, en groda och en axolotl; hon kallar huset Jailhouse. Här har jag totalt förstört min dygnsrytm genom att sitta vaken till fem på morgonen för att prata och spela brädspel, jag har njutit av våren på verandan och lekt med hunden i trädgården, jag har vandrat ut, gång på gång på gång, till vallarna som håller ordning på världens högsta tidvatten, stått där och sett ut över Minas Basin och Bay of Fundy. Jag har druckit femdollarsvin ur champagneglas med ena handen och betsat en hylla med kaffepulvet och vatten med den andra. Jag har krypkört runt hela staden med huvudet ut ur fönstret för tydligen har det här landet två gånger per år stora "garbage days" där folk sätter ut allt de inte vill behålla på gatan, och deras grannar släpar hem det. (Mycket lukrativt, jag bar hem bord, fåtöljer, utemöbler, ett helt soff-set, och en hel jävla massa annat.
En dag körde vi ut till ett stenbrott och satt i solen medan småfiskar gav oss gratis fotpedikyr, sedan hoppade vi i det isande vattnet och simmare runt trots att kylan gjorde det svårt att andas och fick adrelinet att pumpa hårt ut i fingrarna. Den natten, när jag och Keisha stod och målade hennes rum klargult klockan 1:40 på morgonen, smällde Zoë en metalldörr på sin fot när hon släppte ut en spindel åt oss och så fick jag se hur ett kanadiskt sjukhus ser ut också. Hon fick fyra stygn. Hon haltar fortfarande. Lite mitt fel. Bara lite. (Spindlar är inte min grej, okej.) En annan dag åkte vi till South Shore och besökte de små kuststaderna på andra sidan Nova Scotia, där skeppet Bluenose ligger och gungar i allas minnen, båten vars snabbhet ingen kunde förklara. Sedan satt vi i en husvagn vid Mushamush Lake och spelade Settlers of Catan och tittade på Spy Kids och Lion King på VHS långt in på natten. Idag åkte vi till Peggy's Cove, en av världens vackraste fyrar, ensam på en expans av släta klippor mot vilka havet krashar och skum kastar sig mot himlen som om det vill bli moln. Det var varit otroligt vackert, på väldigt många sätt. Rikt, på ännu flera.
Om sex timmar, från skrivande stund, åker jag härifrån
Det betyder att jag sitter i lånad pyjamas medan alla kläder jag har i min ägo just nu snurrar i torktumlaren så jag kan packa min ryggsäck en gång för alla innan jag går och lägger mig. Jag har laddat kameran igen, tömt den på bilder, försökt lista ut hur jag får igång autofokus igen efter att jag på något vänster lyckats stänga av den och misslyckats, och messat pappa så han kan hjälpa mig fixa det när han vaknar. Jag har haft tre nervösa stunder då jag övervägt att inte åka alls. Jag kommer åka. Bussbiljetten var jävligt dyr. Om sex timmar påbörjar jag en nitton timmar lång bussresa från Nova Scotia till Quebec. Wolfville till Quebec City. Det är en hemsk bussresa. Fem byten, längsta sträckan är bara fem timmar lång, men jag kommer se en del av New Brunswick på vägen, och förhoppningsvis få lite läst och skrivet. Just nu läser jag en bok som heter The Abyss Surrounds Us. Den handlar mycket om hav. Fel hav, tyvärr. Stilla havet, inte Atlanten, men det är dit jag nu vänder nosen. Det är det havet som är mitt mål. Jag har aldrig doppat fötterna i det havet, men det är väl ett av mina mål med denna resan. Jag ska doppa mina fötter i ännu ett hav, och jag ska läsa en massa böcker. Min tanke är att när jag kommer till en ny stad plockar jag upp en ny bok, och försöker dokumentera mitt läsande såväl som mitt resande på den här bloggen. Kanske är för mycket begärt, vi får se. Något ska jag göra med all min tid, som inte är uppsatsskrivande och tentapluggande.
Acadia University har gett mig en otroligt fin gåva. Två läsår, mindre än ett år, åtta månader ganska exakt. Jag kan inte skriva om alla små gåvor som skapar den stora gåvan, det skulle ta för lång tid, och jag skulle ha missat alldeles för mycket. Men jag har skrivit stora saker här, jag har lärt mig att tänka bättre här, jag har träffat människor här som har förändrat mig och som är villiga att fortsätta förändra mig. Om två-tre år kanske jag kommer tillbaka för en master. En del av mig vill till ett annat universitet, vill se mer-mer-mer. Men en del av mig har blivit förälskad i den här lilla halvön, där alla väger leder till havet.
Kommentarer
Trackback