Skådespeleri har inte varit som skrivandet. Det har inte gjort ont i mig, det har inte kliat i fingrarna. Inte på samma sätt i alla fall. Skådespeleriet har funnits som dammtussar i hörnen av min hjärna, eller som en radio som slås igång av sig själv då och då. Ljuv musik, i oförutsägbara intervaller. Där skrivandet är jag måste, jag måste, jag dör annars är skådespeleriet åh vad härligt och roligt och spännande det hade varit men jag vågar inte, jag vågar inte. Och nej, jag vågade inte, tills jag plötsligt gjorde det. 

 

Att flytta till Lund var läskigt, att börja på universitet var läskigt. Läskigt som fan, kan man säga. Men när man gjort en läskig sak, när man gått upp för ett trappsteg, då är det plötsligt inte lika jäkla omöjligt att ta ett till när man liksom ändå är igång. Ska man hoppa från trean kan man lika gärna hoppa från femman. Ska man läsa en bok kan man lika gärna läsa hela bokserien. Ska man springa ett lopp kan man lika gärna springa ett maraton. (Det tar vi senare). Ska man flytta 60 mil med allt man äger plus häst, ska man bo i en helt ny stad, ensam för första gången i sitt liv, ska man flytta tillbaka till en plats som gör ont och skrämmer en: då kan man lika gärna gå på audition hos Lunds Studentteater också. När man liksom ändå är igång.

 

Det... gick bra. Typ. Jag fick en roll. Jag fick en stor roll. Min första instinkt var att säga tack, men nej tack, för vad trodde de att de höll på med egentligen? Vem var jag egentligen? Vem var jag att stå på scen?

 

Det mesta jag älskar har jag provat. Jag skriver hela tiden, om än bara i huvudet. Jag har blivit tränad och prövad i skrivande sedan jag var ett barn. Men jag hade aldrig provat skådespeleri, det var väl därför det var läskigt. För det kräver en viss medfödd talang, en viss instinkt. En som jag inte visste om jag hade. Jag var utan träning, utan erfarenhet, jag klev in i på en audition med bara mig själv. Min kropp, min röst, mina otaliga timmar av beundran för konsten. Och det... gick bra. 

 

Sedan blev det så fantastiskt roligt. Sedan lekte jag med rollen, lekte med orden, lekte med scenen. Jag tog i allt vad jag kunde och jag stod helt stilla och lät orden tala för sig själv och jag överraskade och blev överraskad. Jag träffade människor jag aldrig kommer att glömma. Jag svettades i strålkastarljus och kom ihåg alla mina repliker och kände mig större än någonsin förut. Varje skratt från publiken var en adrenalinkick lik inget annat. 

 

Det var nog det bästa. När de skrattade. När jag fick vänta flera sekunder med min nästa replik för publiken skrattade fortfarande. Eller så var det bästa när jag klev av scen och tänkte på vad jag kunde gjort bättre, och vad som kändes bra. För det kändes som om jag kunde bedöma, i alla fall min egen prestation. Jag kunde känna skillnad på bra och dåligt och okej. Fast nej. Det bästa, det bästa var när det hände något oväntat. När någon av oss gjorde något oplanerat och scenen blev annorlunda och jag själv fick hålla mig för skratt. Det var det bästa.

 

Nu är jag med i styelsen också, för Studentteatern. Jag blev nominerad, jag gick på intervju, jag blev erbjuden platsen. Nästa termin kommer jag inte ha mycket fritid, för jag vill stå på scen igen också. Jag vill stå på scen och agera på vers och kanske få folk att gråta också, inte bara skratta. Få dem att känna. Det vill jag. Det finns inte mycket annat jag vill mer just nu. Det är kanske narcissistiskt, och då får det vara det helt enkelt. Jag vill stå på scen. 

 

 

Jag skrev NaNoWriMo i år. För ungefär tre minuter sedan så nådde jag de 50 000 ord som krävs för att bli vinnare i denna fullständigt galna skrivartävling. Vem fick för sig att skriva en bok på 30 dagar? Vem fick för sig att det var möjligt? Vem fick för sig att ens testa? Tydligen, oberoende på om det är möjligt eller inte, så är det värt ett försök. I alla fall om man frågar de 300,000 personerna inskrivna på NaNoWriMo.org som spenderat November månad med sina ord.

 

Jag har aldrig skrivit en bok, jag har aldrig ens försökt.

 

Jag älskar att skriva, jag älskar ord, jag älskar människorna jag kan skapa. Under dessa trettio dagar har jag känt den där fantastiska känslan. Jag har älskat det. Jag har älskat mina ord och mina karaktärer, men jag har även hatat dem. Det var varit fruktansvärt, stundvis. Jag har svurit åt månaden, orden, karaktärerna, datorn och mig själv. Jag har velat ge upp fler gånger än jag tycker om att erkänna. Det har varit svårt. Jag har legat en dag efter delmålen sedan dag sex. Jag har pressat ur mig ord som jag hatar och som aldrig kommer läsas. Men jag har även fått ur mig femtio tusen ord. Femtio tusen ord som inte hade funnits om jag inte suttit ner och kämpat mig förbi varje kommatecken, timme efter timme, dag efter dag. 

 

Hade jag inte gått in för NaNoWriMo i år, så hade denna berättelsen fortfarande varit två-tre sidor i Word som, med lite tur, hade växt med några meningar någon dag i veckan. Om ens det. Nu är den femtio tusen ord, nittiosju sidor av fina, smutsiga, felaktiga, upprepande, avslöjande, äkta, roliga ord. Som jag har skapat alldeles själv. 

 

Jag vet mer om mig själv nu än jag gjorde för trettio dagar sedan. Jag vet mer om hur jag är som skrivare, hur jag är som person. Jag vet mer om hur jag reagerar på motgångar, mer om hur jag hanterar press, definitivt mer om hur jag påverkas av att veta att det jag skriver just nu är dåligt, och kommer att ändras, men det är viktigt att det skrivs ändå.

 

Jag har femtio tusen ord men jag är inte klar.

 

Jag har kommit kanske halvvägs genom berättelsen jag vill berätta. Eller snarare, halvvägs genom första delen av berättelsen jag vill berätta. Än har jag bara börjat lära känna mina karaktärer, men jag känner dem oändligt mycket bättre än jag gjorde för trettio dagar sedan.

 

Jag har inte skrivit en bok på trettio dagar. Även om jag hade nått slutet av min berättelse under denna tiden så hade det inte betytt att jag skrivit en bok. Det tar år att skriva en bok. En bok är inget man skapar genom att skriva början-mitten-slut och sedan redigera stavfel och felplacerade kommatecken. Stavfel och kommatecken är vad man kontrollerar innan man skickar boken till en publisher, eller innan man ställer den i bokhyllan, eller innan man gömmer den djupt in i en hårddisk eller under en madrass. Innan dess ska man kämpa med blod, svett och tårar för att skapa en saga. En saga som ja, har en början-mitten-slut, men som också har välutvecklade, trasiga, äkta karaktärer och en värld som berättar lika mycket om sig själv som den gör om läsaren. Det är en kamp, att skapa en bok.

 

Det var en kamp att skriva femtio tusen ord på trettio dagar. Det är en större kamp att skriva klart berättelsen man börjat. Det är en otrolig kamp att skriva en bok. 

 

 

 

Vi lever i värld som för femtio år sedan verkade omöjlig. Vi lever också i en värld som om femtio år kommer verka barbarisk. Det finns många ord som talar om detta; om orättvisorna, om hatet, om förtrycket. Jag har inga bättre ord än de som redan givits på så många platser, från så många munnar, men jag tänker ge dem ändå. Några av dem, i alla fall. Det finns på tok för lite tid, för lite plats, för lite tålamod, för att ge er alla.

 

Våra giftiga, livgivande rötter. Våra åsikter och fördomar formas ur våra föräldrars eller målsmäns; vad de svarar på våra allra första, åh så nyfikna, frågor, ger oss den grundläggande formen för hur vi kommer se och döma. Trots att vi, när vi blir äldre och får intryck från så många fler platser, kan i våra stilla sinnen forma egna, nya, åsikter och fördomar kommer våra föräldrars och målsmäns att vara vad vi utgår från. Detta tar jag upp av flera anledningar. Den första är som följande: Jag skriver fördomar för att det är den korrekta termen. Vi ärver våra föräldrars fördomar, likt de ärver sina föräldrars. Det spelar ingen roll om fördomarna i fråga är så obetydliga som att Åhus-mjölk inte är lika god som Skånemejerier-mjölk, eller så förgiftande som att en svart person är mer trolig att utföra brott än en vit person. För vad de ger oss är det viktigaste och det farligaste vi har, för deras föräldrar levde i en tid då förtryck var lika vanligt som frukostflingor, och det finns en stor risk att åsikterna från den tiden når även din generation. Den andra är denna: Det finns även en stor chans att synpunkterna från den tiden når dig, för det finns inget viktigare än perspektiv, än kunskap, när det kommer till dig, dina åsikter, ditt agerande. Fråga dig själv varför; varför så många färgade människor lever i ghetton, varför färgade människor får hårdare straff för samma brott, varför färgade människor utgör en så liten del av TV och film, varför stereotyper finns och varifrån de kommer, varför det finns en Pride-parad. 

 

It is a rare creature who can excercise an open mind. Mörkt som det låter tror jag inte på en värld utan fördomar. Men jag har hopp om en värld utan förtryck. Kanske, om hundra eller tvåhundra år, så kommer vi sluta kategorisera människor i fack. Kanske, efter många om och men, kommer ord som "homosexuell", "transexuell" och "invadrare" sluta ha betydelse för hur vi ser på och hanterar andra människor. Kanske. Förhoppningsvis. Detta betyder inte att vi kommer leva i en värld utan fördomar. Sanningen är att människor har ett behov av kategorisation, för vi har ett behov av att veta hur vi ska förhålla oss till andra. Vi kategoriserar i "vän", "familj", "fiende" för de orden förklarar vilket kroppsspråk vi ska använda, hur vi ska tala, vad vi kan säga och inte säga. Detta betyder även att vi, de där första sekunderna efter att vi träffat en ny person, kommer att leta efter karaktärsdrag som skulle placera dem i en av våra många kategorier. Här spelar inte bara våra utan vår omgivnings erfarenheter in, och vi dömer. 

 

Detta är något som är nästintill omöjligt att komma från. Vad som är enkelt dock, är att ta ett steg tillbaka och inte låta fördomarna som formas styra ditt tankesätt, ditt agerande, dig. Ibland blir jag för optimistisk. Ibland tror jag att vi är på väg åt rätt håll, att jag kan luta mig tillbaka och se världen förändras till det bättre kring mig. Sedan ser jag en artikel om den nya obligatoriska kursen för barn i Phoenix mellan första och tolfte klass, som ska lära dem att vara heterosexuella för att "hindra dem från att gå genom livet undrandes varför gud gjorde dem felaktiga." x. Sedan hör jag om sjuttonåriga Trayvon Martin, som sköts ihjäl och vars mördare släpptes fri. x. Sen hör jag om hatet som täcker Rysslands gator. x. Sen hör jag, varje dag, människor som är modiga nog att berätta om förtrycket de utsatts för på grund av deras kön, deras sexualitet, deras hudfärg. 

 

Den enkla sanningen är att världen har en lång väg att gå, och att den vägen börjar i ditt sinne, ditt agerande, dig.

Jag spenderade en del tid med att försöka googla fram författaren till följande citat. Det var en lögn, jag spenderade ca 60 sekunder med det sedan gav jag upp för klockan är tolv på natten. I vilket fall som helst ska det skrivas i historieböckerna att tid spenderades. Och därmed basta. Så utan further ado presenterar jag ord. Ord som är bra. 

 

 

Som det kan läsas under "This Writer" till höger är jag en person som tycker om ord. Jag är även en person som just blev vuxen. Vuxen för just mig betyder en vit mössa, fler kramar än jag vet vad jag kan göra av, och ett liv nedplockat i resväskor och icas bruna papperskassar. På mitt rum på internatboendet hade jag en vägg, för att vara ärlig hade jag fyra men för meningens kontinuitets skull tänker jag endast prata om just denna vägg, som var täckt i ord. På små papperslappar utrivna ur ett överflödigt skrivblock skrev jag saker; allt från mina vänners namn till saker fiktionella gestalter i TV-serier sagt till låttexter med emovarning. Saker som, i skrivande stund, kändes viktiga. Inklusive då, detta lilla citat. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg när jag skrev det. Det var en stor vägg med många ord som fyllts på kontinuerligt genom tre år. Jag tycker att jag kan bli förlåten för det. Men det är inte just citatet som är det viktiga här, även om det var själva grunden till att detta inlägget blev till. Det viktiga är vad orden betydde, inte bara i skrivande, utan även i läsande stund. 

 

Det finns många olika sorters sagor. Förutom de självklara; de läskiga, de roliga, de spännande, de ynkliga och de stora, så finns ju även de som involverar allt detta vilka man om man känner för det kan kalla livet, de som inte har någon av dessa saker vilka man väldigt ofta tvingas till att kalla livet, samt min absoluta favorit: de som egentligen inte involverar så mycket av något men som man med leenden och tårar och fina ord målar i regnbågens alla färger. Dessa kallas nostalgi. Nostalgi är en väldigt speciell sak. Nostalgi är den där nästkusinen som man vet snattar och röker hash på helgerna men som man mot sin vilja inte riktigt kan låta bli att tycka om för han drar ganska roliga skämt och har på sig påhittiga flugor. Ni kanske också snattar och röker hash på helgerna. I så fall vill jag att ni ska veta att jag respekterar era livsval, och att ni borde kolla upp lagarna för namnändring. Men för att återkomma: nostalgi är sagoberättarens bäste vän. Sagoberättaden i detta scenariot är nästkusinens efterhängsne yngre syskon. Mer än något annat är nostalgi sagan om alla sagor man någonsin berättat. Med andra ord; nostalgi är det liv vi levt, de minnen vi har och de minnen vi hoppas en dag forma.

 

Jag packade ned mitt rum denna vecka. Det fysiska agerande involverade: lyfta ett föremål från en plats och placera det i tillfällig förvaring på en annan. Det psykiska agerande involverade: möblera om den bild som i mitt huvud är betitlad hem. 

 

Det diskuteras mycket om föremåls värde. Om alla dessa små saker vi människor omringar oss med är nödvändiga i en värld där många har inget och vissa har allt. De är ju trots allt bara saker. Klumpar av atomer som i många, eller i alla fall vissa, fall uppfyller en funktion. Saken är ju den att vi skriver sagor, och i avsaknad av passande blanka sidor skriver vi dem på varje yta, i varsje skrymsle och vrå, vi kan hitta. Vi skriver våra sagor i mönstrade sängkläder, hårfrisyrer, frimärkssamlingar och posters. Vi skriver dem på ytan av människor vi träffar och över de redan täckta sidorna i böcker som har sina egna sagor. Vi skriver dem på små papperslappar utrivna ur ett överflödigt skrivblock. Och så blir saker mer än saker, minnen mer än minnen. Så blir en vit mössa en symbol för gemenskap och adjö, så blir en bok en barndom, så blir mönstrade sängkläder ett sätt att vara vuxen, så blir en papperslappssamling ett liv. Så blir en till en annan.

 

Jag är vuxen nu. Tydligen.