Spoiler Alert
Jag är i Quebec just nu, men det är inte vad denna text handlar om.
Jag har mycket att säga om Quebec, många tankar som rullar omkring, halvformade, bakom mina ögon. De allra flesta av de tankarna är tack vare boken jag läst under tiden jag varit här. Boken Stop What You're Doing and Read This, som jag köpte 2012 och läser först nu. Och där har du, i en mening, hela min personlighet summerad. Det är en samling essäer från författare vars namn jag är intimt kunnig om, och författare vars namn låter vagt bekanta, och författare som jag aldrig har hört talas om förut. Exempel i ordning: Jeanette Winterson, Nicholas Carr, Michael Rosen. Den handlar om böcker. Den handlar om att läsa. Varför, hur, med vem, etc.
Jag kommer nog skriva ganska mycket om den där boken i mitt nästa inlägg, då jag faktiskt ämnar tala direkt om Quebec och min erfarenhet här, med det är en tanke som den påminde mig om som inte kommer vara speciellt relevant i det inlägget men som jag känner att jag måste poängtera. Tanken tog rot i följande citat:
"Because the excitement of reading is the precarious one of being alive now, intensely mentally silently alive, and reacting from moment to moment, in the most liquid and intimate sphere of the mind, to someone else's elusive construction of the precarious business of being alive now."
(Orelaterad notering: det är svårt att skriva på Svenska efter nio månader av att ha endast läst, talat, och levt på Engelska. Den enda Svenska jag har varit utsatt för under där här tiden har varit korta konversationer med min familj. Jag drömmer på Engelska. Svenska ord känns tjocka och otympliga, som mina fingrar när jag håller i en fiol: jag vet att jag en gång kunde göra detta med lätthet, och det är frustrerande att det tar emot.)
Tim Parks skrev det citatet. Hans essä heter Mindful Reading och är väldigt väldigt bra. Den gav resonans i mig både som läsare och som människa på resande fot, men det är främst ur perspektiv som läsare jag vill diskutera den nu. Titeln på det här inlägget är lite vilseledande. Det handlar inte spoilers på det viset som vi oftast diskuterar spoilers nuförtiden, som en varning för hemska jävlar som med flit eller inte avslöjar nästa stora plotpoint i boken/filmen/serien du läser/ser just nu. Det handlar om spoilers på en mer privat nivå, och om hur man bör läsa/se/etc. Nyckelorden här är "reacting from moment to moment ... to someone else's elusive construction".
Allt för ofta hör jag ordet "förutsägbar" i koppling till böcker eller visuell underhållning. Folk himlar med ögonen, eller rycker på axlarna i svar till variationer av "var det inte coolt hur–” eller "hur sorgligt var det inte när–", och sen säger de något variation av ordet "förutsägbart". Oftast är detta i reaktion på plot twists: saker som är ämnade att förvåna. Jag har suttit bredvid sådant folk, och sett på filmer och serier, och det är nog det absolut värsta sättet jag kan tänka mig att konsumera media. Sådana människor sitter på givakt, ögon en fästa på skärmen inte i fascination eller kärlek utan i analytisk distans. De försöker förstå det stora vävet av berättelseteknik långt före de försöker förstå karaktärerna som har blivit formade med kärleksfulla, blödande händer. Kan det finnas något mer pretentiöst, något kallare, mer självbelåtet, sorgligare, än att med flit och med ett flin hålla sin distans från berättelser? Kan det finnas en större otjänst, något mer symptomatiskt på ett olyckligt och otillfredställande liv?
Okej, jag är lite dramatiskt nu, men jag tycker inte att det är helt ogrundat. The excitement of reading is the precarious one of being alive now, intensely mentally silently alive. En till fråga: kan det finnas något bättre än att bli meddragen i det långsamma, eller hårresande, eller intima uppvecklandet av en berättelse som gör sig själv uppenbar, ett steg i taget, ett ord i taget, tills förståelse rusar in och känslor rusar ut? Det enda man kan vinna på att försöka nå fram till slutet före berättelsen är en förlust av känsla, en förlust av upplevelser, en förlust av insikt. Det är ett försök att vinna i en interaktion som är den absoluta motsatsen till en tävling. Berättelser finns inte för att du ska vinna över dem, vara smartare eller snabbare än dem. De finns för att tala med dig, för att dela med sig. Med risk för att låta ännu mer sentimental och dramatisk än jag redan gör (tro mig, jag är fullt medveten om hur dramatiskt och sentimental jag är, med det finns en anledning till att jag är det, och den går hand i hand med hela poängen jag försöker nå här): det finns inget starkare än det. Det finns inget starkare än att handlöst låta sig själv bli meddragen, och det finns en magi i att bli meddragen utan att förlora sig själv. Det är vad det borde vara: ett intensivt levande som möter en annans konstruktion av vad det är att leva. En konversation. (Personer som försöker vinna konversationer är inte kul att prata med.) Berättelser är utmamande, absolut, men de utmanar inte dig att vinna över dem, de utmanar dig att förändra dig själv.
(Jag kan inte låta bli att tänka på Bo Burnham's bästa vine: "is there anything better than pussy? Yes, a really good book". Förlåt, men googla det, han talar till min själ den mannen.)
Parks kallar hela angelägeheten "precarious" av en god anledning. "Precarious business of being alive now". Två anledningar, enligt mig. Den första: det är riskabelt att leva och att leva nu. Man lämnar sig själv öppen för alla sorters smärtor och insikter. Har man otur, eller egentligen tur, så letar den där konstruktionen sig in i ens hjärna och blottar saker man inte ens visste att man gömt. Det kan göra väldigt, väldigt ont. Men det är också väldigt, väldigt vackert. Den andra: det är så galet lätt att förstöra. Hantera berättelsen med kalla händer, med nonchalans, och den förlorar all sin makt.
Och visst, ibland är berättelser förutsägbara. Ibland är vad som kommer hända, slutsatsen som kommer nås, så smärtsamt förutsägbart att det inte går att inte märka. Att det inte går att handlöst bli meddragen. Det är oftast ett symptom på en lat författare. Men att inte ens ge den en chans? Att sätta sig ner och knäcka sina knogar och hålla en berättelse i hårda, kalla händer med en vägg redan uppbyggd i sitt sinne? Det är sorgligt.
~ Norma ~
När hon klippt bort skuldkänslan som satt sig i håret–
Den gamla orala sagan vidareförd generation efter generation, och slutligen nerskriven av de så välkända och något obehagsinspirerande Grimm-bröderna som så gärna öppnar våra ögon för de mörka, smutsiga, blodiga sanningarna om berättelserna Disney har städat upp för oss, tar här formen av en roman som är lika delar magisk realism som familjedrama som thriller som deckare. Norma av Sofi Oksanen är en modern Rapunzel. Hon må inte ha samma berättelse som Grimm's Körvel: Hon blir inte tagen av en häxa som betalning för sin moders intensiva behov att äta en krydda just precis nu annars döööör jag, hon bor inte ensam i ett torn (i alla fall inte ett bokstavligt sådant) och det finns inte en prins som faller för hennes vackra sångröst. Å andra sidan har hon hår som växer så fort att hon aldrig lämnar huset utan en sax och drömmer mardrömmar om att glömma den hemma. Hon har hår som måste gömmas under en turban för att ingen ska se det krusa sig i obehag eller förvandla sig till fräsande slingrande testar. Det är detta hår som är grunden till de försiktigt uppnystade berättelserna: Normas ängslan att förstå sin mammas död, hårsalonger och det Ukrainska håret, den illegala surrogathandeln och kvinnorna som ligger fängslade vid sina sängar, bilderna på Eva med samma hår som Norma och hennes röst ur Helenas mun.
Max Lüthi definierar fem stilistiska särdrag för den europeiska folksagan, en av dem är Ytlighet, att känslor inte är nödvändiga för sagans utformning. Prinsen älskar prinsessan, men varför? Kärleken är ett narrativt verktyg, inte en mänsklig upplevelse. Känslor som sådana dokumenteras när de är relevanta och de är endast relevanta när de direkt påverkar handlingen. Det skapar en intressant spänning i Normas narrativ, när den så självklart kopplas till en klassisk saga som följer sagans alla narrativa lagar, att det är detta hår genomsyras av ett komplicerat känsloliv som direkt eller indirekt styr romanens utveckling. ”Norma vände fläkten mot sitt ansikte, nacken och tinningarna var klibbiga, kragen på skjortblusen blöt, det var precis som om håret grät.”
När jag var barn flätade hon mitt hår så spänt, att jag måste kisa.
Det är håret som intresserar mig av flera anledningar. Boken borde läsas på grund av sin välformulerade och förvånande intrig och sin fascinerande ståndpunkt i den finska maffian, men anledningen att jag skriver detta är det fascinerande återkommande temat av moder/dotter-relationer och hur de tar sin form i kontroll, och hur den kontroller gör utlopp på flickornas hår. I Grimms saga har Gothel flickan inlåst i ett torn och låter hennes hår växa, växa, växa, använder det till sin fördel. I Norma är det Evas hår som är hennes framgång, som ska svalla fram i meter efter meter och leda som en trappa fram till henne på bilder i modetidningarna och på vykort, och Normas hår som klipps och klipps och klipps, och säljs. Normas mamma Anita har strikt kontroll över hennes liv, en kärleksfull men problematisk sådan. Dieten kontrolleras noga och individuationsprocessen är hämmad både för Körvel och för Norma. När Körvel gör sin ansats att lämna sin Jungianska modersarketyp med prinsen och ingå en implicit sexuell relation blir Gothel rasande och hennes första instinkt är att ta en kniv och skära av adoptivdotterns hår.
Håret blir snabbt representativt för flickans uppväxt, mognad och i synnerhet hennes sexualitet. Det är ju trots allt så att när den blinda prinsen hittar Körvel i vildmarken har hon fött hans tvillingar. (Någonstans där har ju en sexuell drift bekräftats och lett till moderns aggressiva avståndstagande). Eva lämnar sitt hem och sin moder och med håret vilt flytande omkring sig tar en fotograf promiskuösa bilder på hennes nakna kropp med ansiktet utsuddat. Fotografen såg henne för första gången med håret i en tjock fläta, och Normas mor Anita berättar ”Mormor tyckte illa om frisläppt hår med svallande lockar, hon ansåg att det var ett tecken på lösaktiga kvinnor. Någonstans måste hon ha fått det ifrån. Kanske var Evas annorlundaskap tillräcklig orsak, om mormor var medveten om det.” och flätar hennes hår så hårt att hon måste kisa. Norma som regressivt blir matad och omhändertagen, och känner sig så handfallen utan sin mors konstanta kvicka lösningar på alla problem, stoppar snabbt in lockar under turbanens tyg och känner sitt hår dra sig tillbaka från mannen som följer henne hem och "tvångskramar" henne innan han låter henne gå. Framåt slutet av boken sträcker det sig utåt, mot en man, dansar vilt som sjögräs på golvet utan att hon förstår varför eller vad det betyder, en tydligt infantil oförståelse för sin egen sexualitet.
Alvar grep tag i Normas haka och vände hennes huvud.
Norma lindar in detta tema av kontroll över kvinnor i varje del av sin komplicerade intrig. Det är inte bara hårsalongen med det Ukrainska håret som är under den patriarkala finska maffians grepp, utan bakom kulisser och genom falska företag sker en väldigt specifik kvinnohandel. Fosterhandling, är kanske det bättre uttrycket, då det är surrogatmammor som impregneras och foster som säljs till högt betalande familjers armar. I huvudsak är det kvinnor i trubbel, fattiga kvinnor, olycksdrabbade kvinnor, som hamnar på Lamberts klinik och impregneras uttryckligen för männens finansiella vinst.
Männens kontroll får uttryck i Marion; hennes nervositet, hennes febrila försök att inte provocera. Lamberts härskartekniker är kodade specifikt manligt; han följer Norma hem, han tvingar henne till kroppslig närhet under skydd av hyfs och artighet, han utövvar lättvindigt våld över kvinnorna i sin närhet ”Lambert knäppte till henne i pannan och Marion spillde kaffe i famnen. Hon började torka av sin kjol med servetten, koncentrerade sig på det och hoppades att de andra skulle tro att hennes blekhet kom sig av Lamberts bråkande.” och han tjänar sitt stora kapital på det ultimata utövandet av kontroll över kvinnor – att ta ifrån dem äganderätten över sina kroppar. ”Lambert letade efter en lämplig köpare till Norma och ville att Marion skulle veta om det.”
Det handlar om kontroll. Kontroll över kvinnor från männens håll och från mödrarnas. Sexuell kontroll. Hårda flätor, pryda kvinnor. Sårbara kvinnor, ekonomisk vinst. Där kvinnornas hår är deras sexualitet är hårhandeln kärnan till ett febrilt försök att återfå rätten till sina kroppar. Deras lörhår, peruker, förlängningar, deras försiktigt ordnade lockar (”White girl flow skulle aldrig försvinna ur modet, svarta kvinnor ville alltid ha det som inte var möjligt med afrohår: att håret skulle bölja.”) och nogrannt konsulterade färgningar är alla uttryck för och bemyndigande av deras egen sexualitet. Och hårhandeln är under patriarkal kontroll.
”Vi erbjuder inte bara allt material för så många skönhetsområden, vi erbjuder arbetskraft, från sekel till sekel erbjuder vi våra ansikten, vårt hår, vår livmoder, våra bröst, och det är fortfarande männen som har hand om pengarna, som flyter in i deras egna fickor. De leder, de äger eller köper omedelbart upp företag som har den minsta framgång. Lambert och Reijo har aldrig ägnat sig åt affärsverksamhet som inte grundat sig på vad kvinnan har att ge.”
~ American Gods ~
Somewhere in America
Om man ponerar att i tusentals år har folk vandrat. Om man ponerar att i tusentals år har folk burit med sig sin tro, sin religion. Sina gudar. Om man ponerar att dessa folk sedan korsar en ocean, och når Amerika. Vad händer då med deras gudar? Lever de kvar i sina födelseländer, inte bortglömna men kvarlämnade, som gosedjur man en gång talade med, litade på, skyddades av? Eller följer de med, ridandes på axlarna av de troende, även de på jakt efter nytt, efter bättre, efter överlevande?
Det är detta Neil Gaiman bygger sin roman på. Ett land fullt till bristningsgräns av gudar, bortglömda, svaga i ett land som inte är ämnat för dem, som vålnader på casinon och krematorium, som taxi-chaufförer och prostituerade, levandes bredvid mänskligheten. Aningens sarkastiska. Dessa är the Old Gods, och en av dem har ett jobb för Shadow: amatörillusionist, nyligen släppt från fängelset, nyligen utan något att komma hem till. Under resans gång, och denna bok är tveklöst en resa (från Amerikas båda ändar, samt till dess absoluta mittpunkt), träffar Shadow gudar, demoner, väsen från fler religioner än jag kan nämna. Vissa är hans vänner, vissa är hans fiender, vissa är båda, vissa är inget. Han träffar även människor. Han träffar liv, han träffar död, han lär på olika sätt känna båda. Vissa gudar får han dock inte träffa. Shadows perspektiv varvas med inblickar vi får, berättelser vi får: somewhere in America, there was a girl and her uncle sold her, meanwhile a conversation. Dessa fulländar Gaimans Amerika på ett sätt som annars inte hade varit möjligt. Här får vi se inte bara gudarna i deras svagaste och starkaste, utan även de troende; deras vandrande, deras tvekan, deras lojalitet, deras väldigt äkta gudar.
Here, far from our homes, we will be forgotten by our gods.
Det tog mig lång tid att läsa denna bok. Inte bara för att den är 588 sidor lång, utan för att det är en bok skriven på ett väldigt speciellt sätt. Ett sätt som råkar spegla Shadow på många, lite oväntade, vis. Det var en bok som jag kunde lägga ifrån mig under längre perioder, men också en bok som när jag väl plockade upp den fick hundra sidor att försvinna på ett ögonblick.
Under perioden jag läste denna bok funderade jag ofta på om Neil Gaiman kanske inte ändå var en bättre författare i kortare texter. För inte så länge sen blev jag fullständigt omkullknuffad av hans mycket kortare bok The Ocean at the End of the Lane, en bok som jag verkligen inte kunde lägga ifrån mig. Där den boken var en snabb och plötslig flodvåg är American Gods en ständigt stigande havsnivå. Långsam, subtil, ofrånkomlig, oövervinnerlig, mäktig. Visst var jag mer fängslad av de kortare partierna, de mer anonyma texterna som levde för sig själva, än jag var av Shadows resa där karaktärerna skulle bli kända, utredda, förstådda. Något som inte riktigt skedde i min läsning. Jag fick aldrig riktigt grepp om dem, kunde aldrig riktigt förutstpå dem eller deras motiv. Visst kände jag mig mer levande som läsare i de korta narrativ som fungerade nästan som studiebesök i liv, men å andra sidan önskar jag också att det fanns 588 sidor till var och en av dem.
Jag funderade mycket på Shadows illusioner. Varför detta återkommande tema? Varför plockar han fram dessa mynt och visar sina trick, för barn, för djur, för sig själv, för oss? Varför slight of hand, varför misdirection? Allra mest undrade jag vart vägen Shadow och gudarna reste på skulle leda. Vart skulle denna bok sluta, hur ser den platsen ur? Kan en bok som denna ens ha ett slut?
När slutet kom var det som alla de allra bästa böcker: förändrande.
Och jag insåg att jag hade fel som tvivlade på Gaiman. Han talang räcker långt över 588 sidor. Han hade burit med mig genom alla dessa sidor, alla dessa ord. Medan berättelsen vecklades ut med ett våldsamt lugn, med en högljudd tystnad, följde jag med, oviss fram till slutet, lurad fram till slutet. Fram till de där sista 100 sidorna.
För tanken som slog mig starkast av alla var denna: "The book is a coin trick."
Speaking of Gods:
“People believe, thought Shadow. It's what people do. They believe, and then they do not take responsibility for their beliefs; they conjure things, and do not trust the conjuration. People populate the darkness; with ghosts, with gods, with electrons, with tales. People imagine, and people believe; and it is that rock solid belief, that makes things happen.”
“Fuck you," said Czernobog. "Fuck you and fuck your mother and fuck the fucking horse you fucking rode in on. You will not even die in battle. No warrior will taste your blood. No one alive will take your life. You will die a soft, poor death. You will die with a kiss on your lips and a lie in your heart.”
“You look divine.” “How the hell else should I look?”
“Gods die. And when they truly die they are unmourned and unremembered. Ideas are more difficult to kill than people, but they can be killed, in the end.”
“Tell him that we fucking reprogrammed reality. Tell him that language is a virus and that religion is an operating system and that prayers are just so much fucking spam.”
“Back in my day, we had it all set up. You lined up when you died, and you'd answer for your evil deeds and your good deeds, and if your evil deeds outweighed a feather, we'd feed your soul and your heart to Ammet, the Eater of Souls"
"He must have eaten a lot of people."
"Not as many as you'd think. It was a really heavy feather. We had it made special. You had better be pretty damn evil to tip the scales on that baby...”
“What should I believe? thought Shadow, and the voice came back to him from somewhere deep beneath the world, in a bass rumble: Believe everything.”
~ The Book Thief ~
Liesel Meminger
HERE IS A SMALL FACT: you are going to die.
Liesel Meminger är elva år gammal när hon stjäl sin första bok. Hon plockar upp Dödgrävarens Handbok från den istäckta marken vid sin brors grav. Liesel ser inte döden den dagen, det gör bara hennes bror, men döden ser henne. Döden ser henne tre gånger. Han ger oss hennes berättelse, i sina alldeles egna ord, men det är inte bara hennes. Den tillhör alla på gatan som är döpt efter himlen; som samlades i bombrummen och lyssnade på Boktjuvens berättelser, medan himlen föll ovan dem.
Det är Tyskland, 1939, och Liesel förlorar sin bror på ett tåg på väg till Molching; Hans och Rosa Hubermann; Rudy; slagskämpen; dragspel; ord; och Himmel Straße.
She was the book thief without the words.
Detta kommer inte vara mycket till en recension. Det kanske är en dum början till vad jag planerar att göra till en serie av bokrecensioner, men det är samtigt passande. Vilken bok ska man börja med om inte denna? Vilken bok ska vara den allra första att skriva om, om inte den första och enda jag kallat 'favorit'?
Jag läste Boktjuven sommaren 2010. När jag läste de sista orden låg jag på en strand i Kroatien, och när jag lade ner boken var blodet som rusade förbi mina öron dragspelsmusik, orden satt fast i min strupe, Döden andades mig i nacken, men mina ögon var torra.
Det var första gången jag läste Boktjuven, och den sista. Trots att jag då och då sitter och läser citat, läser de vackra orden från Liesel, Döden och Max, trots att jag ibland håller boken i mina händer och tänker tillbaka till den där gången då jag läste den, så har jag aldrig vågat göra om det. Jag tog upplevelsen, allt det där vackra och hemska, och jag lade i en låda och låste den och gömde den djupt, djupt inne, och lämnade den där. Jag var rädd för att förstöra det. Trots att jag ibland plockar fram lådan och stryker bort dammet och håller den i mina handflator som Liesel håller ord (like the clouds, and she would wring them out like rain), så vågade jag inte öppna den och släppa loss allt det där och ge det en chans att förlora sin vikt.
Sen kom filmen ut. Och för några timmar sedan såg jag den och de första orden, de så väldigt väldigt välkänta orden, kom från en röst som inte var min egen och Döden slet lådan ur mina händer och öppnade den och släppte ut alla de där känslorna som under fyra år legat säkra. Nu surrar dragspelsmusik i mina öron igen. Orden sitter fast i min strupe. Döden talar till mig.
Det var dumt att låsa bort allt. Jag borde ha öppnat boken igen, upplevt den igen, och igen, och igen, och igen. Gör inte mitt misstag. Upplev den.
Some words from Death:
"I could introduce myself properly, but it's not really necessary. You will know me well enough and soon enough, depending on a diverse range of variables. It suffices to say that at some point in time, I will be standing over you, as genially as possible. Your soul will be in my arms. A color will be perched on my shoulder. I will carry you gently away."
“A small but noteworthy note. I've seen so many young men over the years who think they're running at other young men. They are not. They are running at me.”
“A SMALL PIECE OF TRUTH:
I do not carry a sickle or scythe.
I only wear a hooded black robe when it's cold.
And I don't have those skull-like facial features you seem to enjoy pinning on me from a distance. You want to know what I truly look like? I'll help you out. Find yourself a mirror while I continue.”
“I witness the ones who are left behind, crumbling among the jigsaw puzzle of realization, despair, and surprise. They have punctured hearts. They have beaten lungs.”
“I am all bluster-
I am not violent.
I am not malicious-
I am a result.”
“A human doesn't have a heart like mine. The human heart is a line, whereas my own is a circle, and I have the endless ability to be in the right place at the right time. The consequence of this is that I'm always finding humans at their best and worst. I see their ugly and their beauty, and I wonder how the same thing can be both. Still, they have one thing I envy. Humans, if nothing else, have the good sense to die.”
"I saw the Book Thief three times."
