~ American Gods ~
Somewhere in America
Om man ponerar att i tusentals år har folk vandrat. Om man ponerar att i tusentals år har folk burit med sig sin tro, sin religion. Sina gudar. Om man ponerar att dessa folk sedan korsar en ocean, och når Amerika. Vad händer då med deras gudar? Lever de kvar i sina födelseländer, inte bortglömna men kvarlämnade, som gosedjur man en gång talade med, litade på, skyddades av? Eller följer de med, ridandes på axlarna av de troende, även de på jakt efter nytt, efter bättre, efter överlevande?
Det är detta Neil Gaiman bygger sin roman på. Ett land fullt till bristningsgräns av gudar, bortglömda, svaga i ett land som inte är ämnat för dem, som vålnader på casinon och krematorium, som taxi-chaufförer och prostituerade, levandes bredvid mänskligheten. Aningens sarkastiska. Dessa är the Old Gods, och en av dem har ett jobb för Shadow: amatörillusionist, nyligen släppt från fängelset, nyligen utan något att komma hem till. Under resans gång, och denna bok är tveklöst en resa (från Amerikas båda ändar, samt till dess absoluta mittpunkt), träffar Shadow gudar, demoner, väsen från fler religioner än jag kan nämna. Vissa är hans vänner, vissa är hans fiender, vissa är båda, vissa är inget. Han träffar även människor. Han träffar liv, han träffar död, han lär på olika sätt känna båda. Vissa gudar får han dock inte träffa. Shadows perspektiv varvas med inblickar vi får, berättelser vi får: somewhere in America, there was a girl and her uncle sold her, meanwhile a conversation. Dessa fulländar Gaimans Amerika på ett sätt som annars inte hade varit möjligt. Här får vi se inte bara gudarna i deras svagaste och starkaste, utan även de troende; deras vandrande, deras tvekan, deras lojalitet, deras väldigt äkta gudar.
Here, far from our homes, we will be forgotten by our gods.
Det tog mig lång tid att läsa denna bok. Inte bara för att den är 588 sidor lång, utan för att det är en bok skriven på ett väldigt speciellt sätt. Ett sätt som råkar spegla Shadow på många, lite oväntade, vis. Det var en bok som jag kunde lägga ifrån mig under längre perioder, men också en bok som när jag väl plockade upp den fick hundra sidor att försvinna på ett ögonblick.
Under perioden jag läste denna bok funderade jag ofta på om Neil Gaiman kanske inte ändå var en bättre författare i kortare texter. För inte så länge sen blev jag fullständigt omkullknuffad av hans mycket kortare bok The Ocean at the End of the Lane, en bok som jag verkligen inte kunde lägga ifrån mig. Där den boken var en snabb och plötslig flodvåg är American Gods en ständigt stigande havsnivå. Långsam, subtil, ofrånkomlig, oövervinnerlig, mäktig. Visst var jag mer fängslad av de kortare partierna, de mer anonyma texterna som levde för sig själva, än jag var av Shadows resa där karaktärerna skulle bli kända, utredda, förstådda. Något som inte riktigt skedde i min läsning. Jag fick aldrig riktigt grepp om dem, kunde aldrig riktigt förutstpå dem eller deras motiv. Visst kände jag mig mer levande som läsare i de korta narrativ som fungerade nästan som studiebesök i liv, men å andra sidan önskar jag också att det fanns 588 sidor till var och en av dem.
Jag funderade mycket på Shadows illusioner. Varför detta återkommande tema? Varför plockar han fram dessa mynt och visar sina trick, för barn, för djur, för sig själv, för oss? Varför slight of hand, varför misdirection? Allra mest undrade jag vart vägen Shadow och gudarna reste på skulle leda. Vart skulle denna bok sluta, hur ser den platsen ur? Kan en bok som denna ens ha ett slut?
När slutet kom var det som alla de allra bästa böcker: förändrande.
Och jag insåg att jag hade fel som tvivlade på Gaiman. Han talang räcker långt över 588 sidor. Han hade burit med mig genom alla dessa sidor, alla dessa ord. Medan berättelsen vecklades ut med ett våldsamt lugn, med en högljudd tystnad, följde jag med, oviss fram till slutet, lurad fram till slutet. Fram till de där sista 100 sidorna.
För tanken som slog mig starkast av alla var denna: "The book is a coin trick."
Speaking of Gods:
“People believe, thought Shadow. It's what people do. They believe, and then they do not take responsibility for their beliefs; they conjure things, and do not trust the conjuration. People populate the darkness; with ghosts, with gods, with electrons, with tales. People imagine, and people believe; and it is that rock solid belief, that makes things happen.”
“Fuck you," said Czernobog. "Fuck you and fuck your mother and fuck the fucking horse you fucking rode in on. You will not even die in battle. No warrior will taste your blood. No one alive will take your life. You will die a soft, poor death. You will die with a kiss on your lips and a lie in your heart.”
“You look divine.” “How the hell else should I look?”
“Gods die. And when they truly die they are unmourned and unremembered. Ideas are more difficult to kill than people, but they can be killed, in the end.”
“Tell him that we fucking reprogrammed reality. Tell him that language is a virus and that religion is an operating system and that prayers are just so much fucking spam.”
“Back in my day, we had it all set up. You lined up when you died, and you'd answer for your evil deeds and your good deeds, and if your evil deeds outweighed a feather, we'd feed your soul and your heart to Ammet, the Eater of Souls"
"He must have eaten a lot of people."
"Not as many as you'd think. It was a really heavy feather. We had it made special. You had better be pretty damn evil to tip the scales on that baby...”
"He must have eaten a lot of people."
"Not as many as you'd think. It was a really heavy feather. We had it made special. You had better be pretty damn evil to tip the scales on that baby...”
“What should I believe? thought Shadow, and the voice came back to him from somewhere deep beneath the world, in a bass rumble: Believe everything.”
Frivilligt, Nästan
Tredje plats i tidskriften Skriva:s novelltävling på Temat Valet hösten 2014
Juryns motivering: Övertygande, svettigt och plågsamt nära får läsaren följa någon annans tvångstankar och instängdhet i sig själv.
Det rycker i hennes fingrar. Hon försöker slappna av musklerna, en efter en, men det hjälper inte. Hon spänner ihop båda händerna till knytnävar och det hjälper en stund, men inte länge nog. När hon trycker in naglarna så hårt hon vågar i handflatorna distraherar smärtan alldeles underbart. En liten stund. Sedan gör det bara ondare.
Tåget är fullt av människor. En kvinna sitter bredvid henne. Hon hade tvingats flytta sin väska när kvinnan satte sig, alldeles bredvid, trots att vagnen har flera andra tomma säten. I alla fall två. Hon är inte säker, kan inte koncentrera sig.
Kvinnan pratar högt i sin telefon och rör sig mycket. Tar av sig sin jacka. Sedan sin tröja. Snuddar till hennes armbåge och lår vid flera tillfällen. Överallt i tåget gör andra samma sak. De är högljudda, de tar plats. En man knackar sin penna mot ett fönster. Två barn ser på film på en läsplatta utan hörlurar. Några tonåringar skrattar högt.
Det värker i hennes hårbotten.
Hon har lovat att hon ska sluta. Många gånger om, med många formuleringar, till många skeptiska blickar har hon lovat, men det värker så.
Det är inte som att hon inte är medveten om konsekvenserna. Det är inte som om hon inte är medveten om de kala fläckarna på hennes armar som inte syns så mycket men som är så, så tydliga om hon drar fingrarna över huden. Det är inte som att hon inte håller med, när folk kallar henne ”lite knäpp”, eller ”helgalen”.
Det värker i hennes hårbotten och hon förstår mycket väl att om hon inte slutar kommer håret aldrig växa tillbaka.
Hon känner på de korta, trasiga hårstråna i nacken, som gömmer sig under svallet av orört hår. Hon drar fingrarna över den ojämna hårlinjen, den röda, irriterade huden.
Det syns inte om hon bara drar där.
Arg på sig själv drar hon mössan längre ner över öronen och sitter på sina händer.
Det är inte så förbannat svårt faktiskt, att låta bli att dra ut sitt eget hår. Folk gör det hela tiden. Varenda människa i tågvagnen hon sitter i just nu låter bli att rycka bort hårstrå efter hårstrå tills det bara är röd, kal hud kvar som fortfarande värker.
Hon har lovat att sluta, och hon tänker sluta. Tre dagar har gått sedan hon gjorde det senast. Mössan har suttit fast på huvudet alla vakna timmar av de dagarna. Långärmade tröjor hjälper också. Den strategin håller några månader till. Ända tills sommaren kommer. Och när sommaren kommer ska hennes hår ha växt ut igen.
Det är vad mamma säger i alla fall. Mamma, som drog ner mössan över hennes öron med ett lite skakigt leende och lite för hårdhänta händer och sade ”Där ser du, nu syns det inte alls. Nu kommer ingen märka.” för det är pinsamt. Det är en konstig sak att göra. Det gör att folk ger en konstiga blickar, och antar att man måste vara en konstig person för bara konstiga personer gör så konstiga saker som att frivilligt dra ut sitt eget hår.
Mamma säger att hon kan vara stark och låta bli.
Mamma vet inte hur det är, eller hur mycket det kliar.
Hon ser sig omkring. Ingen tittar på henne, alla är upptagna med sina egna liv. De har väl sina egna problem, antar hon. Detta är hennes problem.
Med ett djupt andetag drar hon av sig mössan och begraver handen i sitt hår. Letar med trevande fingrar fram fläcken som värker mest, sedan hårstrået som känns mest fel, är mest ivägen.
Det syns inte om hon bara drar lite.