Acadia University
Okej såhär är det.
En eftermiddag för 5 år sedan designade min kära vän Jonna denna bloggen till mig. Jag var sjukt petig angående hur många pixlar av avstånd det skulle vara mellan rubriken och första inlägget, och bad henne byta bakgrundsfärg säkert sju gånger. Sen använde jag i princip inte bloggen. Jag gjorde ett tappert försök! Typ. Mitt försök kunde definitivt ha varit tapprare. Saken är den att när jag känner tryck att skriva mer än 100 ord i taget påminner min hjärna mig om hur mycket enklare det är att... inte göra det.
Generellt är det väldigt enkelt att göra ingenting. Enkelt att inte plugga. Enkelt att inte läsa några nya böcker. Enkelt att stanna i Sverige. Enkelt att inte svara på mina vänners meddelanden. Enkelt att fundera på att skriva ett blogginlägg men inte göra det. Enkelt att fundera på att filma och klippa en video men inte göra det. Enkelt att inte åka till stallet. Samtidigt är det dessa saker som gör mig glad. Jag vill bli utmanad, jag vill uppleva nya saker, jag vill njuta av dagarna jag har och skapa små mementos så de lever för alltid. Vilket betyder att jag måste göra svåra saker ibland.
En svår sak jag gjorde var att flytta till Lund och börja plugga. Det skrev jag om i ett blogginlägg här, hör och häpna, för lite över två år sedan. Det kickstartade vägen jag är på nu, och den här vägen är ganska fantastisk. En annan svår sak jag gjorde var att flytta till Kanada. Den flytten må vara tillfällig, men den var asläskig. Den uppfyllde en livslång dröm av att studera utomlands. När jag var yngre trodde jag att det skulle vara England jag hamnade in, men man kan inte fastna vid specifikationer av drömmar. Man måste ta dem i den form de kommer och uppskatta essenses av dem.
Jag ville dokumentera mina två terminer här på något semi-permanent sätt. Det hände inte riktigt. Förutom genom facebook, instagram, twitter, och en jävla massa skolarbeten. Men nu står jag på kuspen av nästa dröm. Nästa sak på min mentala bucket-list att checkas av. Denna kom också i lite annorlunda form än jag tänkt mig. I mina drömmar var det alltid jag, min ryggsäck, och Europa. Nu står jag här: jag, min ryggsäck, och Nordamerika. Det tycker jag går precis lika bra, faktiskt.
Jag är inte helt redo att bege mig iväg än. Imorgon har jag min sista tenta på Acadia University. För ett par veckor sedan hade jag min sista föreläsning. Jag insåg inte det förrän senare på kvällen, då det slog mig att jag aldrig mer kommer sitta i en lektionssal här. I alla fall inte under min kandidatexamen. Efter tentan imorgon kommer jag packa ihop resten av mitt rum, och sen är det jag och min ryggsäck. Det är därför jag skriver här igen. För att jag ska göra ännu ett tappert försök, något tapprare förhoppningsvis, att dokumentera mina rörelser. Under Maj månad är jag i Kanada, och under Juni kommer min allra bästa, blogg-designande vän och möter mig i San Francisco, och sedan ska vi se hur många stater vi kan landa i under fyra veckor.
Vi får se.