Quebec City
Det blev fem dagar i Quebec.
Egentligen fyra och en halv. Jag lämnade Nova Scotia halv tio på förmiddagen den åttonde och var framme i Quebec halv fyra på morgonen den nionde. Det var inte den roligaste bussresan jag någonsin haft, men jag läste ut två böcker och sov en hel del, så det var okej. Jag började läsa Stop What You're Doing and Read This när det var några timmar kvar av bussresan, och antog ganska snabbt att det var ett felköp, och att jag inte var den optimala läsaren. Det första kapitlet, egentligen de första två, är ämnade för personer som behöver bli övertalade att läsa och personer som av olika anledningar inte har haft tillgång till läsning. Det är inte riktigt jag. Så jag lade undan den och fokuserade på att se Quebec City närma sig utan för fönstret. Jag läste ut boken på ett litet café som jag är halvt övertygad existerar i en separat men parallel dimension för huruvida det vill dyka upp på kartor är inte pålitligt. Det hette Librairie Nelligan, i alla fall, och det var en dörr intryckt mellan två andra butiken, som öppnades till en smal liten trappa, som ledde upp till ett rum som var 80 procent bokhyllor. Servitrisen agerade nästan bartender. Antingen stod hon bakom disken och putsade saker med en trasa, eller så satt hon uppe på disken med hakan i handen. I båda fall pratade hon med de som satt på barstolarna om deras liv, deras planer, och i minst två fall: deras problem.
Det här är en läxa som jag måste om och om igen lära mig: man kan inte låta sig själv bli övertygad av första intryck. Det första jag såg av Quebec City var en motorväg och en 14/7 McDonalds, inte direkt höjden av kultur. Med böcker och med platser måste man gräva lite, vänta lite. De första dagarna i Quebec fick jag allt turist-igt gjort. Jag såg parlementet, citadellet, de viktiga kyrkorna, observatoriet, etc. Sen fokuserade jag på Old Quebec som ligger innanför stadsmurar som av någon anledning är det coolaste jag vet. Vissa saker blir jag helt lyrisk över och kan inte förklara: dörrar som leder direkt till trappor, klätterväxter, stadsmurar, etc. Dessa byggdes 1608 som skydd mot Engelskmännen. De funkade inte riktigt. Men de är jävligt coola och man kan gå ovanpå dem vilket jag gillar. Old Quebec är sådär galet vackert. Småstad-i-Frankrike-vackert, med kullersten och små butiker och caféer.
En sak tänkte jag på när jag vandrade genom dessa gator: man kan inte låta sig själv bli besviken över det mediokra. För visst är Old Quebec galet vackert, men det är inte en målning. Allt är inte pittoreskt och fantastiskt. Det här är en stad människor bor i, vilket betyder att det kommer ha alla de där sakerna som är nödvändiga för vardagsliv men som inte är optimalt för skönhet. Plus, där är en jävla massa turister. Det bästa med Quebec var inte de där vackra turist-attraktionerna, så är det aldrig när man reser. Det bästa var det där lilla caféet som jag hittade av en slump där jag satt och skrev, där alla besökare var stamkunder eller hade blivit ditledda av stamkunder. Där Franska och Engelska flöt in i varandra och jag tittade upp från min bok eller min dator för att se en hylla av Salman Rushdie, Cormac McCarthy, Shakespeare, och franska författare jag aldrig hört talas om. Där jag drack cirka tre liter té nästan tog en tupplur innan jag insåg att det kanske var lite för konstigt. Det bästa var också att bo hos Roxane, som tog mig och Leonie hela vägen runt Isle D'Orléans och visade oss caféet med de första riktigt goda kanelbullarna jag ätit sedan jag lämnade Sverige.
Det bästa var att känna i underbara stunder att jag faktiskt tog vara på minuterna, timmarna, dagarna.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du är så rolig 😍
Svar:
Edda Ahrent
Trackback