Banff – Jasper National Park – Vancouver

Jag står fast att jag har växt upp på en av de vackraste platserna på jorden.

Österlen är något alldeles speciellt, Haväng något man måste uppleva någon gång i sitt liv, och Brösarps backar har en omfamnande effekt som inte går att förklara. Men det är just där jag växt upp, hos rullande kullar och vida fält och en välkomnande kust. Berg är något jag inte haft tillgång till generellt. Vilket betyder att berg är spännande. Jag fick köra hela vägen tillbaka genom Calgary när jag var klar med Alberta Badlands. Banff var ju liksom på andra sidan. På vägen lyssnade jag på Fahrenheit 451 på ljudbok och tänkte på tomma människor och på att utsätta sig själv för saker.

 

Jag har en tendens att undvika det jobbiga, vilket jag förstår inte är unikt för mig utan en gemensam mänsklig fallenhet. Men jag har också en tendens att undvika det vackra och fantastiska och spännande, helt enkelt en tendens att undvika saker som får mig att känna mycket. Det är lättare att traska omkring i gränslandet av tillräckligt road för att inte vara uttråkad men inga mer utmanande känslor än så. Fahrenheit 451 är en bok full av sådana människor. Tomma människor. En sådan människa som jag verkligen verkligen inte vill vara. Men jag undviker viss poesi, för den gör ont att läsa. Jag känner att jag måste stålsätta mig först, dra upp murar och göra mig beredd. Det är ett ganska oärligt sätt att leva. Guy Montag läser en dikt för sin fru och hennes vänner. En av dem brister i vansinnig, fruktansvärd gråt. Det är viktigt att göra det lite då och då. 

 

Jag åkte från Dinosaur Provincial park och var glad att det finns något i mig som kan se något vackert och reagera så otroligt starkt. Tänkte att jag är glad att jag inte gått och blivit tom. Enligt Fahrenheit 451 kan man inte riktigt bara bli tom. Man måste kämpa för att tömma sig själv, sätta upp en massa murar och bränna massa böcker. Det är inte i människans natur att vara så tom som vi så ofta försöker göra oss själva. Dessa tankar är lite i samma veva som det jag skrev i inlägger ”Spoiler Alert”. Konst måste vara en käftsmäll ibland. I skrivande stund är jag och Jonna på väg bort från Idaho och jag har väldigt mycket tankar just nu kring specifikt konst. Jag kommer skriva om det lite senare. Men för nu: konst är väl inte mycket mer än ett sätt vi försöker fånga allt det där stora och svåra och vackra. Man kan inte skapa konst om man försöker vara tom. Och man kan inte uppskatta berg om man försöker vara tom. 

 

Det jag försöker komma till egentligen är att det inte alltid är kul att resa. Med det menar jag att det inte alltid är lättsamt. Det är intensivt och läskigt och överrumplande och ibland lite ensamt (ibland lite tråkigt, hör och häpna) och ibland är det så bra att jag nästan hellre hade velat vara hemma i trygg road-så-jag-inte-är-uttråkad sinnesstämning för ens hjärna inte är helt säker på hur den ska hantera vad man placerar framför den. Men då hade jag inte fått se the Rocky Mountains, vilket är vart jag körde efter Dinosaur Provincial Park. Jag åkte in i Banff framåt eftermiddagen den 26:e. Det är namnet på både en nationalpark och en by, och byn ligger på botten av en skål av berg berg berg. Jag började med att traska upp på första bästa berg (köra och traska, jag är inte galen och jag har bara converse på mig) för att få lite utsikt. Den utsikten är nu bakgrunden på min telefon, för jag är en millennial och inte ens backpacking kan förändra det. (Backpacking är ju väldigt Millennial TM). 

 

På vägen ner gick jag vilse, men tre trevliga Amerikaner hjälpte mig rätt igen. De var där för en gemensam väns bröllop, och när det hörde att jag snart skulle till USA hade de oändligt med tips på saker att göra och inte göra. Till exempel är det en väldigt dum idé att köra genom Oregon, vilket jag struntade fullständigt i, och vilket fick lite roliga konsekvenser. En anteckning på min telefon är bara spridda namn på platser och sevärdheter som jag inte ens vet vilken stat de är i. Folk pratar fort och antar att man har koll. Man har inte koll. 

 

Den natten sov jag på en camping (med dusch. DUSCH!) och dagen efter satte jag av genom nationalparken för att se sjöar jag hört så mycket om. Two Jack Lake och Lake Minnewanka låg nära till hands och var otroligt vackra halv sju på morgonen när jag stod när ensam vid kanten till vattnet. Solen var precis uppe, lade sig mot det stilla glaciärvattnet så det sken, och bergen omgav oss åt alla håll. Glaciärvatten är klarblått, eller nästan turkost. Det är kallt och rent och det känns helande att ens vara intill det. Minnewanka och Two Jack må inte vara lika populära som Lake Louise, men att stå där ensam tidigt på morgonen och lyssna på ljudet av fåglar och känna sig både överskuggad av bergen och som om de lyften en rakt rakt upp tills man står på toppen av en värld som är orörd, som är bortglömd, var något jag aldrig kommer glömma. Detta land är inte orört på samma sätt som Badlands, inte med en nästan illvillig förkastelse av mänsklig influens, utan med ett stilla slags avvisande. För högt, för långt, för heligt. 

 

Jag åkte till Lake Louise efteråt, vilket var så galet fullt med folk att det var svårt att få en bild utan att en random turist stack upp i hörnet. På vägen dit svängde jag runt ett hörn och kom ansikte mot ansikte med en grupp bergsgetter. De stod där på och vid sidan av vägen och chillade. Som om jag inte ens var där. Det var ganska riktigt ascoolt. Lake Louise är en sådan plats som är mindre än förväntat. På samma sätt som Van Goghs Starry Night var mindre än förväntat. Inte mindre storslagen, såklart, men tar upp så mycket mindre plats i den fysiska världen än i den mentala och kulturella att man hajar till när man kommer ansikte till ansikte med den. Jag såg en kvinna i brudklänning och tänkte först: vilken otrolig plats att gifta sig på, och sen: vilken fruktansvärd plats att gifta sig på turister har ingen respekt. 

 

Sedan började min felräkning. Jag tittade på kartan och tänkte ”Jasper National Park. Det är inte så långt. Jag kan köra dit idag.” Det var väldigt långt. Det var väldigt, väldigt långt. Jag gjorde en spellista innan resan började, att lyssna på när jag reste. Jag har aldrig varit så trött på en mängd låtar i hela mitt liv som jag var under den bilresan. Jag vill inte klaga för mycket. Jag körde norrut längs med Klippiga Bergen. Jag körde i Klippiga Bergen hela vägen. Jag såg så många fantastiska saker att det är omöjligt att räkna upp. Glaciärer och sjöar och vattenfall och berg. Jag var omringad av snö i slutet på Maj. Men jag höll också på att bli fullständigt galen. Ungefär halvvägs stannade jag och frågade ett par tjejer när nästa rastplats var. Hon sa ”Inte så långt! Kanske två-tre timmar till”. Jag ville slå henne. 

 

När jag väl kom fram till ett hotell som låg ensamt mitt i bergen var jag på så konstigt humör– en kombination av trött och uttråkad och överstimulerad som jag aldrig upplevt förut– att jag genuint trodde att jag skulle kollapsa och spontan-dö om jag inte fick något att lyssna på där människor pratade. En podcast, riktig radio, NÅGOT. Wifi på hotellet var mycket mycket dåligt. Enda anledningen att jag gick ner på nedre våningen av hotellet var att jag trodde mina ben skulle skaka sönder om jag inte gick omkring lite. Det visade sig vara lite bättre täckning där, så det var ett bra beslut. Sen hörde jag någon säga mitt namn och för att vara helt ärlig var jag så säker på att det var en hallucination eller rent önsketänkande att jag inte ens hade tänkt titta upp. Jag gjorde det av ren reflex, men jag trodde inte jag skulle se något. Vilket är varför det tog nästan 15 sekunder att inse att personen jag stirrade på var Leonie. Tjejen som jag delade lägenhet med i Quebec. I QUEBEC. Och här stod vi två, på toppen av Klippiga Bergen. 

 

Det visade sig att hon endast var på hotellet i cirka 20 minuter. Hon bytte buss där helt enkelt. Jag var också där i cirka 20 minuter. Att vi överlappade är en sådan slump att jag fortfarande inte, och förmodligen aldrig kommer, tro på att det faktiskt hände. Det var väldigt skönt att prata med en annan människa dock. Och väldigt roligt att det var just hon. 

 

Jag laddade ner så många podcasts jag kunde, insåg att jag hade 24 timmar på mig att ta mig till Vancouver innan bilen skulle tillbaka, att jag redan kört nio timmar den dagen, och att jag hade tretton timmar kvar att köra. Det var flera otrevliga tankar på väldigt kort tid. Men inte så mycket mer att göra än att sätta mig i bilen igen och börja beta av mil. Andra halvan av den sträckan var mycket trevligare. Jag hade mänskliga röster i bilen som kunde stimulera min hjärna något, och det började dyka upp fler djur vid vägkanten. Samma tjej som berättade var nästa rastplats var informerade mig också om att jag inte behövde oroa mig, jag skulle definitivt se björn på min resa. Jag skulle bara se till att stanna när alla andra stannade. Efter det körde jag i så många timmar utan att se björn att jag trodde hon ljög för mig. Sen, på väg ut ur Jasper, såg jag tre björnar på mindre än en mil. Två svartbjörnar och en grizzly. Jag höll på att skaka ur min egen hud så coolt de var. Björnar ser väldigt snälla ut. Och de är jävligt gulliga när de ligger och halvsover i skuggan och äter blommor. 

 

Jag såg också en Kanadahjort precis innan jag nådde staden Jasper (CIVILISATION). Där gick jag, lilla kaffehatande jag, in på en Tim Hortons och sa ”I hate coffee but I have been driving for twelve hours and I need to drive at least eight more today what can you give me?” och sedan drack jag min första Mocha. Det var fantastiskt, fantastiskt gott. Och startade ett oroväckande beteende. Jag körde ut ur Jasper, mot Vancouver med hoppet om att komma så nära att jag hade mindre än 6 timmar att köra dagen efter. På vägen stannade jag vid en bensinmack och köpte en till kaffe. (Jag sa ju det, oroväckande.) Jag passade på att pausa lite eftersom att de hade wifi och jag kunde berätta för folk att jag fortfarande levde efter att ha varit inkognito i alldeles galet många timmar. Ungefär fyra gånger gick jag in på macken och snackade med kvinnan bakom disken. Först för att min kaffe blev fel. Sen för att jag verkligen verkligen ville ha en grönsak (en sak jag inte visste om min egen kropp är att den blir väldigt väldigt ledsen om jag inte ger den lite grönsaker eller lite frukt då och då. Man kan inte leva på bagels och mjukost. Who knew.). Sen för att använda toaletten. Sen för att jag var uttråkad och ville prata med någon. Hon var väldigt snäll. 

 

Jag lyssnade på bokklubbspodcaster resten av vägen, och stannade för att försöka sova cirka fem gånger. Det gick inte. Jag vibrerade. Kaffein, who knew. Jag vet att denna texten har handlat mer om hur det är att köra väldigt väldigt långt än om saker jag sett och upplevt. Men vid en viss punkt är det helt enkelt svårt att hitta fler sätt att förklara att man ser på vackra saker. Berg är nära mitt hjärta. De är något fantastiskt och oslagbart. Och jag såg väldigt väldigt mycket av dem. Jasper var en otroligt mysig liten stad som jag gärna hade tillbringat mer tid i. Men så är det med de flesta platserna jag besöker. Man får leva med det. 

 

Vancouver önskar jag verkligen att jag sett mer av. Men det blev som sagt en felräkning. Plus att Jonna hade en tidigare biljett till San Francisco än vi hade tänkt när vi pratade om det här i vintras. Jag kom till Vancouver klockan två på eftermiddagen, och bussen därifrån åkte 5:45 på morgonen. Det kändes inte lönt att skaffa någonstans att sova, så jag hittade ett 24-timmars café. Där satt jag, två universitetsstudenter, en man som satt med excel hela natten, och fem hemlösa som inte visste vad hörlurar var och tittade på videor på sina telefoner väldigt högt. Jag drack en till mocha. Vid ett tillfälle ställde jag mig i kö till toaletten, stod där i ungefär 20 minuter innan killen som jobbade där gick fram och knackade. Fram tills dess var jag hundra procent säker på att det var några som hade sex där inne. Jag hörde tydligt en manlig röst, och en kvinna som fnittrade. När killen knackade sa mannen något i stil med ”Uh, yeah, sorry, yeah, just a moment, I just gotta, uh… we’ll be done soon, just, uh, cleaning up”. Så även efter det var jag ganska hundra procent på att det var två som hade sex där inne. Efter ytterligare 15 minutes öppnades dörren. En man på ca 155cm kom ut. Ensam. Han hade tights och en leotard på sig, bad som hemskt mycket om ursäkt, och lämnade caféet. Mycket, mycket förvirrat gick jag in på toaletten. Den luktade otroligt starkt av Veet, hårborttagningsmedlet.

 

Jag vet inte vad som hände där inne men jag vill verkligen verkligen få reda på det.  

 

Jag gick och satte mig på bussen istället. Och föraren var Amerikan. Och för första gången på nio månader talade någon till mig med otrevlig ton i rösten. Jag blev så ställd att jag nästan inte ville åka med längre. Folk i Kanada är väldigt, väldigt snälla. Busschauffören visade sig vara mycket trevlig ändå, men ändå. Amerikan. 


Calgary / Badlands

Okej jag ligger väldigt, väldigt efter.

Men som sagt, jag är ganska upptagen med annat. I skrivande stund sitter jag i passagerarsätet av en Chevrolet Malibu med Jonna bredvid mig (ja, hon kom hit till slut) och tryckutjämnar öronen var femtonde minut. Vi passerade precis Rogue Elk, kör nordöst genom Oregon. Jag kommer till det. Någon gång. Först vill jag berätta om allt det andra, men det kanske tar en liten stund. Eller så blir det förkortat. Förmodligen båda två. 

 

Bussen till Calgary tog 52 timmar. Genom Manitoba och Saskatchewan. Det sista jag såg av Alberta var mycket vackert, Manitoba och Saskatchewan var för att vara helt ärlig inte mycket att se. I alla fall inte från vägen Greyhound kör. Det var, i ett ord, platt. Jag trodde Skåne var platt. Bilderna jag tog genom fönstret såg seriöst exakt likadana ut, och det var fem timmar mellan dem. Det var frustrerande i det att man inte kunde låta bli att bli otålig, men också ganska trevligt i det att jag kunde läsa och se på film och sova och ta igen mig lite. Jag läste en del av McCarthy’s The Road. Det var ju planerat att den boken skulle hålla mig sällskap på vägen mot Stilla Havet. Jag tyckte det var poetiskt, liksom. Jag planerade att basera det här inlägget till stor del på boken. Problemet var bara att det var lite för deprimerande för att jag skulle palla den, ensam på en buss i över två dagar. 

 

Jag läste färdigt den på en busstation i Calgary istället. I stort sett samma sak som att läsa den på vägen dit med tanke på att jag bara var i Calgary en natt, mindre än ett dygn faktiskt. Men, åsikter: fin stad, det jag såg av den. Prince’s Island Park var otroligt vacker. Jag bodde hos en kvinna som hette Tina som hade två katter, världens mysigaste trädgård, och en gratis öl serverad i ett glas som jag fick hämta från frysen. Kvällen jag anlände tog jag bussen in till staden och traskade omkring lite i centrum, och så läste jag färdigt The Road. Jag har nog fler åsikter om boken än om staden. Böcker är mer insisterande än städer, generellt. McCarthy utmanade mina engelskkunskaper för första gången på många år, men jag gillade boken ändå. En gås fräste åt mig, men jag gillar Calgary ändå.

 

Förmiddagen den 25:e Maj mötte jag Julia på caféet Higher Ground. Julia hade jag inte sett sedan Acadia vilket, visserligen, inte var speciellt länge sedan, men det känns annorlunda att mötas upp på andra sidan av en kontinent, tre veckor senare. Det tyckte jag då, i alla fall, vänta bara tills jag berättar vad som hände under min bilresa till Vancouver genom Klippiga Bergen. Se där, min blogg har en spänningsfaktor nu. Inte superspänt, jag lovar, jag kommer berätta om det i nästa inlägg. This blog is not a cliffhanger free zone, but it promises to resolve those cliffhangers within a reasonable passage of time. 

 

Den eftermiddagen hämtade jag min hyrbil, och fick en gratis uppgradering till en Dodge Charger. Det var inte alls illa. Helt mot min plan att ta mig till Banff National Park började jag med att köra nordöst mot Horsethief Canyon. Jag ska vara ärlig angående varför: det lät coolt. Det var coolt! Först stannade jag vid Horseshoe Canyon för skyltarna visade dit och jag trodde att det var samma sak. Det var det inte. Horseshoe Canyon var så vackert att jag knappt kunde andas, och stod och stirrade på kanten till den här vidden av sten som är ofattbar i den ärligaste betydelsen av det ordet. Jag fick snabbt lära mig att vänja mig vid den känslan. Känslan av att se på något som är så mycket större och så mycket äldre än mig, så mäktigt i sin existens, att det var svårt att andas. Horseshoe Canyon visade sig vara Horsethief Canyon’s mycket ynkliga lillasyster, och vid Dinosaur Provincial Park dagen efter – juvelen av de Kanadensiska Badlands – brast jag ut i plötslig, överrumplande gråt. Men jag kommer till det. 

 

För att komma till Horseshoe Canyon måste man först köra ner i och genom en annan kanjon. Den kommer lite från ingenstans. Alberta har inga berg i den delen av landet, bara platt, platt mark. Tänk chocken när den marken plötsligt spricker, vidgar sig, dyker, och man är i en kanjon omringad av sten och klippor som är helt osynliga från endast lite avstånd. Jag körde ned i en sådan kanjon, och hann knappt vänja mig vid tanken på att jag just nu kör inne i en kanjon innan jag såg ett Star Trek-museum (seriöst, mitt ute i ingenstans, Alberta), och sedan en liten dinosauriestaty. Och sedan en till. Och en till. Och sen en småstad: Drumheller i Starland Country. En småstad som visade sig vara helt galet besatt av dinosaurier. Det finns en god anledning, det har hittats en jävla massa dinosaurier där, och de har det största fossilmuséet i Nordamerika. God anledning, men jag undrar om det är anledning nog att ha en T-Rex staty som är fyra gånger större en en faktiskt T-Rex hade varit. Liksom. Varför. (För att det är coolt och jag älskade det). 

 

När man kommit igenom Drumheller kommer man snart till Horsethief Canyon, så döpt för att på gamla goda tiden när man föste hästar i stora flockar, så brukade hästar försvinna i den kanjonen bara för att senare dyka upp igen, med en annan gårds brännmarkering. Där träffade jag genast tre Australienska män med precis samma tanke som jag (1. Det här måste man ta bild på, och 2. Fan vad skum den där staden vi nyss körde igenom är), snabbt följt av en ny tanke: Vad i helvete är de där små ekorrliknande djuren som springer omkring överallt här och varför är de inte rädda för oss? Jag vet fortfarande inte vad det var för djur, men de stal showen från Horsethief Canyon lite genom att vara så jäva gulliga, bra på att posera, och helt villiga att springa fram till en och dutta på ens finger med sin nos för att se om man hade mat. Seriöst, jag kan inte förklara hur gulligt det var. Om de hade någon läskig sjukdom har jag i alla fall inte blivit smittad än. Jag tror jag är säker. 

 

Jag sov den natten utanför Drumheller, men först åkte jag in och parkerade för att gå omkring lite och se vad det var för ställe. Det första jag såg var en bänk med en Velociraptor-staty som jag ville ta en selfie med, och bredvid den en man i 60-årsåldern som rullade på en vagn med en vattentunna och en slang, och vattnade blommorna som hängde från lyktstolparna. Han började med att peka ut att om jag tittar bakom mig och uppåt så ser jag något coolt, så jag tittade bakåt och uppåt och där, på hustaket på andra sidan gatan – nästan helt gömd av ett träd – stod en till velociraptor och lutade sig över kanten, stirrandes rakt mot oss. Jag kan inte betona hårt nog hur mycket den här staden älskar dinosaurier. (Jag vill lite bo där, jag älskar också dinosaurier. Det sorgligaste med att vara vuxen är att väldigt få personer vill veta vilken ens favoritdinosarie är. Det är en Dilophosaurus.) Sen började vi prata om lite allt möjligt. Jag är ju ganska uppenbarligen turist, eller i alla fall resenär med min vida blick och kameran i högsta hugg. 

 

Här är lite saker jag lärde mig om mannen i Drumheller: Han har bott i den här lilla staden av och till sedan femtiotalet. Han växte upp här på en tid då alla känner alla och det faktiskt tar en hel by att uppfostra ett barn. Han har hållit hårt vid det konceptet för visst känner han precis verkligen alla i Drumheller även nu. Han vinkade till varenda bil som körde förbi. De vinkade tillbaka. När han var liten brukade han springa barfota över till grannarna, försvinna hemifrån i en vecka eller så, och grannarna öppnade dörren och släppte in honom och deras enda fråga var ”hur många par strumpor har du med dig?” för man går inte in i andras hus med smutsiga fötter, men man totalvägrar också att ha skor på sig, så man packar med sig så pass många par strumpor som dagar man planerar att vara borta och så tar man på sig dem innan man går innanför dörren. 

 

Det är inte hans jobb att vattna blommorna som hänger från lyktstolparna. Det är också han som hängt blommorna där. Han frågade om han fick och ingen hade en bra anledning att säga nej, så nu gör han det för att hålla staden fin och hemtrevlig. Han föredrar klätterväxter över blommor; jag håller med. Det han faktiskt jobbar med är att köra skolbuss. Han säger till barnen på bussen att det är bäst de beter sig, för han känner alla deras gammelmor- och farföräldrar. Han säger inte till barnen att anledningen att han känner deras gammelmor- och farföräldrar är för att det är de som försökte få honom att bete sig när han var barn. När han inte kör skolbuss reser han. Minst tre månader per år, med sin fru. Hans jobb väntar på honom när han kommer tillbaka, närhelst han kommer tillbaka. Senaste resan berättade han inte för sin fru vart de skulle. Han såg till att hon hade några månader ledigt, sen tog han henne till Italien, Spanien, Frankrike. Efter fem veckor frågade hon om det var dåligt att hon inte tänkt på sitt jobb på flera dagar och han sa att det var precis det som var poängen, ju. Hans frus farfars hus är fyllt från golv till tak av äkta dinosaurieben. För på den tiden gick man utanför dörren och plockade upp dem från marken och tog hem dem, så enkelt var det. 

 

Han äger också Steve McQueen’s gamla bil, som Steve McQueen sålde när han skilde sig för att han inte ville riskera att hans ex fick den. Han köpte inte den för att det var Steve McQueens, utan för att den var cool.

 

Morgonen efter var det en classic car show i byn. Jag köpte en glass, satt med min polare Foxtrot (velociraptorn) och åt en magnum. Sen körde jag till Dinosaur Provincial Park. Man kör genom mil efter mil efter mil av prärieland. Ingenting så långt ögat kan nå, sen når man plötsligt kanjonen. Badlands är något av det coolaste man kan kalla en typ av land, och det är ungefär så badass som det förtjänar att vara. Jag gick fram till kanten och sedan grät jag stora, flämtande tårar i flera minuter medan jag försökte, och misslyckades, med att fånga den otroliga vidden av vad det var jag såg. En mänsklig hjärna kan inte bearbeta sådan natur, mänskliga ögon kan inte förstå vad det är de ser. Det är nog det närmsta en religös upplevelse jag någonsin haft. Jag åt lunch sittandes på en sten vid kanten av kanjonen, tittandes ut, och det spelade ingen roll hur länge jag satt där: det blev inte mindre vackert, det blev inte mindre storslaget. Men man kan tyvärr inte sitta där för evigt. Inte bara för att man har tider att passa och bussbiljetter att hinna till, tråkiga vardagliga mänskliga saker man måste göra, utan också för att där är skallerormar och skorpioner som kommer fram på nätterna och jag vill aldrig någonsin träffa en skorpion. Det spelar ingen roll hur vackert landskapet är. 

 

Det kallas badlands för att Franskkanadensarna kallade det ”les mauvais terres pour traverse”: the terrible land to travel through”. Torrt, varmt, dött. Nu vet man mer om det komplicerade ekosystem som lever där nere, växterna och djuren som frodas, men namnet dröjer kvar. Det är en plats där människor inte hör hemma, där vi inte är ämnade att vara. Det känns så när man är där, det känns som ett privilegium att skåda, att stå i utkanten och ta in det. Man känner sig så otroligt liten. 


Toronto / Niagara Falls

Toronto visade sig vara den minst spännande destinationen hittills.

(Eftersom att jag är väldigt väldigt dålig på att blogga och skriver detta ett bra tag efter att jag redan lämnat Toronto och upplevt andra platser kan jag nästan garantera att Toronto är den minst spännande destinationen på hela resan.) Inget ont mot Toronto, det är en cool stad, ganska vacker, definitivt full av liv. Jag uppskattar tiden de lagt på att bevara parkerna, och jag hade en helt galet trevlig eftermiddag/solnedgång när jag vandrade längst Harbour Front med båtarna framför mig, CN Tower bakom mig, och en massa glada människor och hundar kring mig. Och en jävligt god varmkorv i näven. 

 

Fun fact: absolut ingen kommer att hindra dig från att bege dig till och gå in i en flygplats trots att du har absolut inget bagage och ingen anledning att vara där. De kommer inte ens hindra dig från att gå ut på långtidsparkeringen och virra omkring en stund. De bryr sig faktiskt inte. Inte ens när du tillslut letar dig runt till baksidan av parkeringen, står där i ca tjugo minuter, och sedan raskt beger dig från flygplatsen och tillbaka till staden. Själv tycker jag att det beteendet låter extremt suspekt. Men det var precis det jag gjorde.

 

Två saker för att klargöra: Ett, Torontos flygplats är nog den bästa flygplatsen i hela världen helt och hållet baserat på att man kan dit. På mindre än tio minuter. Inga flygbussar, ingen uber, inga tåg. Man bara. Traskar dit. Två, min rideshare till Toronto var med tre andra kvinnor. Marge som var ungefär 45 men som född till att bli mormor/farmor. Jag har aldrig träffat en människa med både ett naturligt värnande för andra och en tendens att köra alldeles, alldeles för fort på samma gång. Hon var underbar. Sen var det Julie, som helt galet nog känner och har jobbat tillsammans med Jackson? Det var en mycket intressant sammanträffande när han följde mig till mötesplatsen, och var ett utmärkt sätt att bryta isen med dessa främlingar. Sist var det Zoya, som satt i baksätet och gjorde en lista av snygga skådespelerskor med mig hela resan.

 

Zoya är ascool och Zoya har fucking hackat Toronto. Jag är inte stolt (jag är lite stolt) men jag äkte närapå gratis kollektivtrafik hela tiden jag var där för att hon lärde mig tricket ”ge dem 25 cent istället för 2 dollar och gå självsäkert”. Ungefär som den där gången Charlize Theron förklarade hur man gick som en drottning. (Chin up, shoulders down, chest out, then think "murder" and walk".) Genialt. Funkar väldigt bra. Prova på egen risk. Jag hade inga planer för vad jag skulle göra i Toronto när jag satte mig i bilen, och när jag klev ut hade jag en lista som var så lång att jag inte ens hann göra allting och fick prioritera bort. En sak jag inte prioriterade bort var att traska ut till Torontos flygplats och virra runt på parkeringen en stund. För Torontos flygplats ligger på en liten ö, och från långtidsparkeringen får man en helt jävla makalös utsikt över stadssiluetten som man bokstavligt talat inte kan få annars. Toronto downtown avslutas abrupt vid Lake Ontario till söder och sträcker sig och omformas och förändras i all oändlighet till norr. Toronto blir sömlöst andra städer som blir andra städer som blir byar som blir det stora intet som större delen av Kanada består av. 

 

De säger att Toronto är Kanadas New York, och jag förstår varför. Definitivt flest skyskrapor (har inte jämfört med Vancouver än, det ska bli intressant), definitivt mer innerstad än Ottawa (definitivt, definitivt), men jag tyckte inte att där var samma charm som man kan hitta i New York. Inte samma personlighet. Det kändes mer som femton städer intryckta i varandra utan symbios, utan kulturellt utbyte som jag tycker mig infinner sig i New Yorks Brownstones. Det här låter så negativt, men alla städer kan inte vara min favoritstad. 

 

Det var Victoria Day under måndagen, samma måndag som jag åkte vidare. Det var ganska trevligt: fyrverkeri och generell god stämning. Jag kan inte säga att jag förstår varför Kanada är så förtjust i Englands drottning. Ja, hon har tekniskt sätt fortfarande äganderätt över all den där marken, men som jag ser det är det något som är lite smått irriterande, inte värt att fira. Jag tillbringade inte Victoria Day i Toronto utan i Niagara Falls. Jackson kommer från Niagara (vilket är ett område som täcker ett par mindre städer varav Niagara Falls är en, the more you know) och fortsatte visa sig vara en generellt ascool människa genom att bjuda mig att komma och vandra med honom och hans mamma och hennes kille. Vandra längst med Niagarafallen alltså. Alltså. Det är så coolt att jag nästan dör. Detta var samma dag som jag upptäckte att jag hade en väldigt väldigt stor blåsa under foten. Men ingen jävla blåsa kan stoppa mig från att vandra längs Niagarafallen. 

 

Här är en pinsam sak: Jag hade inte det blekaste aning om var Niagarafallen låg. Jag visste inte ens att det fanns en stad som hette Niagara Falls. Jag trodde det var som Grand Canyon, eller Mount Rushmore. Ett naturfenomen ute i ingenstans som man åkte och tittade på. (Om det visar sig att Grand Canyon eller Mount Rushmore också är städer kommer jag lägga mig framför en bil lite. Bara lite.) Enda anledningen till att jag planerade in att åka till Niagarafallen var för att jag för ett par veckor sedan när jag planerade den här resan satt med google maps och snokade omkring för att se hur mycket restid jag kunde förvänta mig och av misstag zoomade in söder om Toronto istället för på Toronto. Så nu vet jag! Niagarafallen ligger i Niagara Falls som är en stad på gränsen mellan USA och Kanada; Ontario och New York. Tips: Kanadasidan har mycket mycket bättre utsikt. 

 

Så Lisa körde mig och Jackson till fallen, och jag tog ca 200 bilder som den envisa turist jag egentligen är i grund och botten, sen åkte vi, Lisa, Rick, Jackson och jag till början av en vandringsled, och så vandrade vi längs Niagara River. Bokstavligt talat över stock och sten, jag i mina stackars converse. De överlevde med endast minimala skador och lite smuts, mirakulöst nog. Vid ett tillfälle fick vi ducka igenom/klättra förbi ett mycket litet vattenfall. Jag kände mig väldigt cool för att vara ärlig. Vi såg en kille fånga en fisk, och barn stå alldeles alldeles för nära kanten till vatten vars strömmar tar ihjäl dig på två sekunder, och träd som bävrar ätit igenom, och en orm, och galet galet mycket vacker natur. Vatten och berg: mina två favoritsaker på jorden. Helst ska det vara hav, men jag kan inte klaga på att Niagarafallen inte är saltvatten, om jag gör det måste jag omvärdera mitt liv ganska rejält. Den dagen är utan tvekan en av de absolut bästa på hela den här resan, möjligtvis på hela mitt år i Kanada.

 

Snart kommer min blogg sluta handla om hur härlig den här familjen jag råkade mig på är, men de är så härliga att de forsätter lägga ner tid och energi på att hjälpa mig göra min resa så bra som möjligt. Så. Lite får jag tjata om dem faktiskt. För att inte tala om att det är lättare att beskriva individers vänlighet än det är att beskriva känslan man får när man ser så många ton vatten rusa förbi med så mycket makt. Lisa är skjutsköterska, vilket är ett svenskt ord ingen engelsktalande kan säga. Hon delar också min tendens till att spara alla små saker som har eller kan ha sentimentalt värde, och omringar sig med saker som är vackra. Hon gör smycken, vilket jag som en person som inte är visuellt kreativ någonstans och som har alldeles för mycket ADD för att sitta stila så länge tycker är så galet imponerande. Hon har också varit i en bokklubb i 23 år. Samma bokklubb. Det tycker jag är så frustrerande poetiskt att jag absolut genast vill skriva en roman om denna grupp kvinnor som en gång per månad tio månader per år möts, genom att bli mammor, bli mor- och farmödrar, genom sjukdomar, skilsmässor, dödsfall. Genom år efter år efter år av böcker. 

 

Jag hade nog kunnat dela upp detta i två, men eftersom att jag återvände till Toronto för att sätta mig på en Greyhound till Calgary känns det som om de två destinationerna är obrytbart inflätade i varandra. Så det får vara såhär: ett väldigt långt inlägg. Eftersom att de följande 53 timmarna av min resa bestod av att försöka hitta en bekväm ställning att sova i på en buss och därmed inte så mycket att skriva om känns det här som en okej kompromiss. 


Ottawa

Blicken folk gav mig när jag sa att jag skulle till Ottawa är ungefär blicken jag tänker mig att jag hade fått om jag sa att jag skulle till Tomelilla.
(Inget ont mot Tomelilla.) (Okej, jag är inte speciellt förtjust i Tomelilla.) (Okej, de har Bo Ohlsson, jag borde hålla käft, Bo Ohlsson äger.) (Bo Ohlsson i Tomelilla HEJ här får du mest för peng-ar-na!) Det här spårade ur. Min poäng: folk på östkusten verkar ha något emot Ottawa. Kanske folk på västkusten också, ingen aning, jag har inte varit där än. Leonie, tysken i Quebec, (vilket låter som en boktitel), sa att jag behövde som allra mest två dagar där. Hennes ögonbryn sa "om ens det". Alla föreslog att jag skulle prioritera Toronto, som var mycket roligare. Så det var min plan. Jag tog en fem timmars rideshare dit från Quebec, jag i en bil med tre främlingar som visade mig Quebecois-musik och informerade mig om att Red Hot Chili Peppers inte skrev Hotel California. Man kan säga att de vände min värld upp och ner och förändrade mig för all framtid. Jag kom fram eftermiddagen den trettonde och tänkte åka igen den femtonde. Jag åkte den artonde istället. 
 
Två anledningar, skulle jag säga. (Tre om man räknar med hur svårt det var att hitta någonstans att bo i Toronto så om jag åkte dit skulle jag behöva boka ett hotell eller liknande.) Den första är att Ottawa är en galet trevlig stad. Min typ av stad. Otroligt liten och intim för att vara en huvudstad. Parliamentet består av en grupp av tre fantastiskt vackra byggnader på en höjd ovanför Ottawa River som klyver staden i två: Ottawa till söder och Gatineau till norr; Engelska till söder och Franska till norr. Ottawa var den enda staden som föreslogs som huvudstad som inte var helt och hållet Engelsk eller helt och hållet Fransk. Det var det enda valet som kunde helt representera Kanadas tvåspråkighet. Jag lärde mig detta när jag gick en rundtur i parliamentsbyggnaderna. Floden de byggnaderna ligger vid grenas av i en flod och i en kanal. Båda går hela vägen genom staden och att traska längst kanalen medan folk cyklar förbi och ber om ursäkt som om det är de som är ivägen för mig (kanadensare, amirite) i 26 graders sol medan staden firar en tulipanfestival är något väldigt speciellt. 
 
Under andra världskriget föddes Hollands nya prinsessa i Ottawa, där hennes mamma levde i skydd från våldet i Europa. Enligt Hollands lagar måste dock deras kunglighet vara född på Holländsk mark för att ha rättighet till tronen. Detta skapade såklart ett smärre problem när drottningen var på ett sjukhus i Ottawa och höll på att förlösa. Kanadas regering såg till att sjukhusrummet hon låg i officiellt blev Holländsk mark under tiden prinsessan föddes, och så försäkrades Hollands kungliga linje. Som tack skickar Hollands tusentals tulpaner till Ottawa varje år. Detta lärde jag mig av en kvinna som jobbade i en liten butik med konst från lokala artister i Bywark Market öst om kanalen. Där hade jag också min första Beavertail, vilket var skitgott, men också helt och hållet exakt precis en langos som någon döpt om. Såatte. 
 
Andra anledningen att jag stannade var personerna jag råkade hamna hos. Jag var väldigt skeptist till att couchsurfa hos en kille. Det kändes som en onödig risk. Men jag hade inte så många alternativ (jo, det hade jag, men de var väldigt väldigt skumma människor som skrev till mig), och Jackson berättade att han bodde med sin bror och syster, så det kändes okej. Det var nog en av de bästa chanserna jag tagit. Jackson, Cooper, och Emma är några av de roligaste och härligaste människor jag någonsin träffat, och som bor ihop för att de snart ska kasta sig ut på olika håll i världen: Norge, Japan, och... ja, Jackson vet inte ännu vart han hamnar, men listan på länder är nog längre än jag orkar skriva här. De hade en annan couchsurfer också, en tysk tjej som heter Marina som verkar vara något tycka resande är något obligatoriskt, och som varit i Kanada nästan lika länge som jag, och helt och hållet på resande fot. Det var länge sedan jag träffade en grupp av så smarta, begåvade, roliga och välkomnande människor. Sådana människor man hoppas kan finnas kvar i ens liv på något sätt.
 
En kväll gick jag, Jackson och Cooper till en bar och ungefär en halv öl senare gick brandlarmet och... absolut ingen reagerade. Kanadensare är ett chill folk, kan man säga. När två brandbilar dök upp traskade de i lugn och ro kring uteserveringen där vi satt och pratade över det extremt högljudda larmet. De gick fram till en dörr som ledde in i en nedlagt resturang just intill, där fönstrena var täckta i kartong, och knackade artigt. En man med ölmage iklädd endast en handduk öppnade dörren och backade utan tvekan in i byggnaden igen, följd av fyra-fem brandmän. Han dök upp och försvann så fort att jag och Jackson stirrade på varande i gemensam "inbillade vi oss nyss det"-andra. Det var kul. 
 
Något jag har en tendens att göra här i Kanada märker jag, är att jag vandrar omkring och dömer staden jag är i baserat på huruvida jag kan tänka mig att läsa en master där. Ottawa är högt på listan nu. En stad men små gator, vackra byggnader, vatten, parker, och riktiga, kanadensiska, minus 37 grader vintrar. (Tydligen.) Kanalen fryser, och blir världens längsta skridskobana. 8km. De har lopp. De roligaste loppen är när hockeymålvakter tävlar iklädd full vaddering. De trillar. Jättemycket. Vi såg en video på youtube och vid ett tillfälle fick tre voluntärer hoppa in och skjuta på bakifrån för att en skulle kunna ta sig över en kulle. Rekommenderat. Jag kan tänka mig att komma tillbaka till Ottawa, jag kan tänka mig att bo där, jag kan definitivt inte tänka mig att vad folk upplevt i Ottawa som fick dem att tycka att det var värt två dagar. Om ens det.
 
Min tanke var att läsa Cormac McCarthy's The Road när jag var där, men för att vara helt ärlig var jag upptagen med att njuta av sällskap och en vacker stad. Och en Beavertail, fyfan vad gott langos är. Även i Kanada. 
 
 
 
 

Quebec City

Det blev fem dagar i Quebec.
Egentligen fyra och en halv. Jag lämnade Nova Scotia halv tio på förmiddagen den åttonde och var framme i Quebec halv fyra på morgonen den nionde. Det var inte den roligaste bussresan jag någonsin haft, men jag läste ut två böcker och sov en hel del, så det var okej. Jag började läsa Stop What You're Doing and Read This när det var några timmar kvar av bussresan, och antog ganska snabbt att det var ett felköp, och att jag inte var den optimala läsaren. Det första kapitlet, egentligen de första två, är ämnade för personer som behöver bli övertalade att läsa och personer som av olika anledningar inte har haft tillgång till läsning. Det är inte riktigt jag. Så jag lade undan den och fokuserade på att se Quebec City närma sig utan för fönstret. Jag läste ut boken på ett litet café som jag är halvt övertygad existerar i en separat men parallel dimension för huruvida det vill dyka upp på kartor är inte pålitligt. Det hette Librairie Nelligan, i alla fall, och det var en dörr intryckt mellan två andra butiken, som öppnades till en smal liten trappa, som ledde upp till ett rum som var 80 procent bokhyllor. Servitrisen agerade nästan bartender. Antingen stod hon bakom disken och putsade saker med en trasa, eller så satt hon uppe på disken med hakan i handen. I båda fall pratade hon med de som satt på barstolarna om deras liv, deras planer, och i minst två fall: deras problem. 
 
Det här är en läxa som jag måste om och om igen lära mig: man kan inte låta sig själv bli övertygad av första intryck. Det första jag såg av Quebec City var en motorväg och en 14/7 McDonalds, inte direkt höjden av kultur. Med böcker och med platser måste man gräva lite, vänta lite. De första dagarna i Quebec fick jag allt turist-igt gjort. Jag såg parlementet, citadellet, de viktiga kyrkorna, observatoriet, etc. Sen fokuserade jag på Old Quebec som ligger innanför stadsmurar som av någon anledning är det coolaste jag vet. Vissa saker blir jag helt lyrisk över och kan inte förklara: dörrar som leder direkt till trappor, klätterväxter, stadsmurar, etc. Dessa byggdes 1608 som skydd mot Engelskmännen. De funkade inte riktigt. Men de är jävligt coola och man kan gå ovanpå dem vilket jag gillar. Old Quebec är sådär galet vackert. Småstad-i-Frankrike-vackert, med kullersten och små butiker och caféer. 
 
En sak tänkte jag på när jag vandrade genom dessa gator: man kan inte låta sig själv bli besviken över det mediokra. För visst är Old Quebec galet vackert, men det är inte en målning. Allt är inte pittoreskt och fantastiskt. Det här är en stad människor bor i, vilket betyder att det kommer ha alla de där sakerna som är nödvändiga för vardagsliv men som inte är optimalt för skönhet. Plus, där är en jävla massa turister. Det bästa med Quebec var inte de där vackra turist-attraktionerna, så är det aldrig när man reser. Det bästa var det där lilla caféet som jag hittade av en slump där jag satt och skrev, där alla besökare var stamkunder eller hade blivit ditledda av stamkunder. Där Franska och Engelska flöt in i varandra och jag tittade upp från min bok eller min dator för att se en hylla av Salman Rushdie, Cormac McCarthy, Shakespeare, och franska författare jag aldrig hört talas om. Där jag drack cirka tre liter té nästan tog en tupplur innan jag insåg att det kanske var lite för konstigt. Det bästa var också att bo hos Roxane, som tog mig och Leonie hela vägen runt Isle D'Orléans och visade oss caféet med de första riktigt goda kanelbullarna jag ätit sedan jag lämnade Sverige. 
 
Det bästa var att känna i underbara stunder att jag faktiskt tog vara på minuterna, timmarna, dagarna. 

Spoiler Alert

Jag är i Quebec just nu, men det är inte vad denna text handlar om.
Jag har mycket att säga om Quebec, många tankar som rullar omkring, halvformade, bakom mina ögon. De allra flesta av de tankarna är tack vare boken jag läst under tiden jag varit här. Boken Stop What You're Doing and Read This, som jag köpte 2012 och läser först nu. Och där har du, i en mening, hela min personlighet summerad. Det är en samling essäer från författare vars namn jag är intimt kunnig om, och författare vars namn låter vagt bekanta, och författare som jag aldrig har hört talas om förut. Exempel i ordning: Jeanette Winterson, Nicholas Carr, Michael Rosen. Den handlar om böcker. Den handlar om att läsa. Varför, hur, med vem, etc. 
 
Jag kommer nog skriva ganska mycket om den där boken i mitt nästa inlägg, då jag faktiskt ämnar tala direkt om Quebec och min erfarenhet här, med det är en tanke som den påminde mig om som inte kommer vara speciellt relevant i det inlägget men som jag känner att jag måste poängtera. Tanken tog rot i följande citat:
 
"Because the excitement of reading is the precarious one of being alive now, intensely mentally silently alive, and reacting from moment to moment, in the most liquid and intimate sphere of the mind, to someone else's elusive construction of the precarious business of being alive now." 
 
(Orelaterad notering: det är svårt att skriva på Svenska efter nio månader av att ha endast läst, talat, och levt på Engelska. Den enda Svenska jag har varit utsatt för under där här tiden har varit korta konversationer med min familj. Jag drömmer på Engelska. Svenska ord känns tjocka och otympliga, som mina fingrar när jag håller i en fiol: jag vet att jag en gång kunde göra detta med lätthet, och det är frustrerande att det tar emot.)
 
Tim Parks skrev det citatet. Hans essä heter Mindful Reading och är väldigt väldigt bra. Den gav resonans i mig både som läsare och som människa på resande fot, men det är främst ur perspektiv som läsare jag vill diskutera den nu. Titeln på det här inlägget är lite vilseledande. Det handlar inte spoilers på det viset som vi oftast diskuterar spoilers nuförtiden, som en varning för hemska jävlar som med flit eller inte avslöjar nästa stora plotpoint i boken/filmen/serien du läser/ser just nu. Det handlar om spoilers på en mer privat nivå, och om hur man bör läsa/se/etc. Nyckelorden här är "reacting from moment to moment ... to someone else's elusive construction". 
 
Allt för ofta hör jag ordet "förutsägbar" i koppling till böcker eller visuell underhållning. Folk himlar med ögonen, eller rycker på axlarna i svar till variationer av "var det inte coolt hur–” eller "hur sorgligt var det inte när–", och sen säger de något variation av ordet "förutsägbart". Oftast är detta i reaktion på plot twists: saker som är ämnade att förvåna. Jag har suttit bredvid sådant folk, och sett på filmer och serier, och det är nog det absolut värsta sättet jag kan tänka mig att konsumera media. Sådana människor sitter på givakt, ögon en fästa på skärmen inte i fascination eller kärlek utan i analytisk distans. De försöker förstå det stora vävet av berättelseteknik långt före de försöker förstå karaktärerna som har blivit formade med kärleksfulla, blödande händer. Kan det finnas något mer pretentiöst, något kallare, mer självbelåtet, sorgligare, än att med flit och med ett flin hålla sin distans från berättelser? Kan det finnas en större otjänst, något mer symptomatiskt på ett olyckligt och otillfredställande liv? 
 
Okej, jag är lite dramatiskt nu, men jag tycker inte att det är helt ogrundat. The excitement of reading is the precarious one of being alive now, intensely mentally silently alive. En till fråga: kan det finnas något bättre än att bli meddragen i det långsamma, eller hårresande, eller intima uppvecklandet av en berättelse som gör sig själv uppenbar, ett steg i taget, ett ord i taget, tills förståelse rusar in och känslor rusar ut? Det enda man kan vinna på att försöka nå fram till slutet före berättelsen är en förlust av känsla, en förlust av upplevelser, en förlust av insikt. Det är ett försök att vinna i en interaktion som är den absoluta motsatsen till en tävling. Berättelser finns inte för att du ska vinna över dem, vara smartare eller snabbare än dem. De finns för att tala med dig, för att dela med sig. Med risk för att låta ännu mer sentimental och dramatisk än jag redan gör (tro mig, jag är fullt medveten om hur dramatiskt och sentimental jag är, med det finns en anledning till att jag är det, och den går hand i hand med hela poängen jag försöker nå här): det finns inget starkare än det. Det finns inget starkare än att handlöst låta sig själv bli meddragen, och det finns en magi i att bli meddragen utan att förlora sig själv. Det är vad det borde vara: ett intensivt levande som möter en annans konstruktion av vad det är att leva. En konversation. (Personer som försöker vinna konversationer är inte kul att prata med.) Berättelser är utmamande, absolut, men de utmanar inte dig att vinna över dem, de utmanar dig att förändra dig själv. 
 
(Jag kan inte låta bli att tänka på Bo Burnham's bästa vine: "is there anything better than pussy? Yes, a really good book". Förlåt, men googla det, han talar till min själ den mannen.)
 
Parks kallar hela angelägeheten "precarious" av en god anledning. "Precarious business of being alive now". Två anledningar, enligt mig. Den första: det är riskabelt att leva och att leva nu. Man lämnar sig själv öppen för alla sorters smärtor och insikter. Har man otur, eller egentligen tur, så letar den där konstruktionen sig in i ens hjärna och blottar saker man inte ens visste att man gömt. Det kan göra väldigt, väldigt ont. Men det är också väldigt, väldigt vackert. Den andra: det är så galet lätt att förstöra. Hantera berättelsen med kalla händer, med nonchalans, och den förlorar all sin makt. 
 
Och visst, ibland är berättelser förutsägbara. Ibland är vad som kommer hända, slutsatsen som kommer nås, så smärtsamt förutsägbart att det inte går att inte märka. Att det inte går att handlöst bli meddragen. Det är oftast ett symptom på en lat författare. Men att inte ens ge den en chans? Att sätta sig ner och knäcka sina knogar och hålla en berättelse i hårda, kalla händer med en vägg redan uppbyggd i sitt sinne? Det är sorgligt. 

Det sista av Nova Scotia

Jag stannade lite längre i Wolfville än vad planen var.
Det är inte bara för att jag är har lite konstant magknip när jag tänker på att ge mig ut och resa genom den här okända kontinenten helt själv, det är faktiskt också för att Wolfville är en förvånansvärt fantastisk plats. Jag tror jag är lite sentimental nu, när jag bott här i åtta månader och blivit fäst vid de små vägarna, pubarna, det konstanta men envist lugna flödet av människor som bor i ett mellanland mellan galet studentliv och vaggande småstadsliv. Jag kommer sakna mitt vackra campus, de två kyrkorna, uppförsbacken som alla sa skulle bli lättare efter två terminer men som verkligen verkligen inte är lättare. Jag kommer sakna hur solen lyser genom träden och kastar långa rep över gräset. Jag kommer sakna hur alla vägar leder till havet. Wolfville, eller Nova Scotia i alla fall, är en plats där folk förväntar sig att du ska stanna och klappa deras hund, och antar att man bor vid vattnet, och kallar sina byar World's End, och skickar sin största och vackraste julgran till Boston varje år, som tack för deras hjälp år 1917. 
 
Jag har de senaste dagarna, sedan Acadia kickade ut mig ur mitt lilla rum med snetak och en fönsterkarm som gjord för att sitta och läsa i, bott hos min kompis Zoë. Hennes hus ligger runt hörnet från campus, hon bor där med fyra andra studenter, en hund, en katt, tre ormar, en hamster, en groda och en axolotl; hon kallar huset Jailhouse. Här har jag totalt förstört min dygnsrytm genom att sitta vaken till fem på morgonen för att prata och spela brädspel, jag har njutit av våren på verandan och lekt med hunden i trädgården, jag har vandrat ut, gång på gång på gång, till vallarna som håller ordning på världens högsta tidvatten, stått där och sett ut över Minas Basin och Bay of Fundy. Jag har druckit femdollarsvin ur champagneglas med ena handen och betsat en hylla med kaffepulvet och vatten med den andra. Jag har krypkört runt hela staden med huvudet ut ur fönstret för tydligen har det här landet två gånger per år stora "garbage days" där folk sätter ut allt de inte vill behålla på gatan, och deras grannar släpar hem det. (Mycket lukrativt, jag bar hem bord, fåtöljer, utemöbler, ett helt soff-set, och en hel jävla massa annat. 
 
En dag körde vi ut till ett stenbrott och satt i solen medan småfiskar gav oss gratis fotpedikyr, sedan hoppade vi i det isande vattnet och simmare runt trots att kylan gjorde det svårt att andas och fick adrelinet att pumpa hårt ut i fingrarna. Den natten, när jag och Keisha stod och målade hennes rum klargult klockan 1:40 på morgonen, smällde Zoë en metalldörr på sin fot när hon släppte ut en spindel åt oss och så fick jag se hur ett kanadiskt sjukhus ser ut också. Hon fick fyra stygn. Hon haltar fortfarande. Lite mitt fel. Bara lite. (Spindlar är inte min grej, okej.) En annan dag åkte vi till South Shore och besökte de små kuststaderna på andra sidan Nova Scotia, där skeppet Bluenose ligger och gungar i allas minnen, båten vars snabbhet ingen kunde förklara. Sedan satt vi i en husvagn vid Mushamush Lake och spelade Settlers of Catan och tittade på Spy Kids och Lion King på VHS långt in på natten. Idag åkte vi till Peggy's Cove, en av världens vackraste fyrar, ensam på en expans av släta klippor mot vilka havet krashar och skum kastar sig mot himlen som om det vill bli moln. Det var varit otroligt vackert, på väldigt många sätt. Rikt, på ännu flera.
 
Om sex timmar, från skrivande stund, åker jag härifrån
Det betyder att jag sitter i lånad pyjamas medan alla kläder jag har i min ägo just nu snurrar i torktumlaren så jag kan packa min ryggsäck en gång för alla innan jag går och lägger mig. Jag har laddat kameran igen, tömt den på bilder, försökt lista ut hur jag får igång autofokus igen efter att jag på något vänster lyckats stänga av den och misslyckats, och messat pappa så han kan hjälpa mig fixa det när han vaknar. Jag har haft tre nervösa stunder då jag övervägt att inte åka alls. Jag kommer åka. Bussbiljetten var jävligt dyr. Om sex timmar påbörjar jag en nitton timmar lång bussresa från Nova Scotia till Quebec. Wolfville till Quebec City. Det är en hemsk bussresa. Fem byten, längsta sträckan är bara fem timmar lång, men jag kommer se en del av New Brunswick på vägen, och förhoppningsvis få lite läst och skrivet. Just nu läser jag en bok som heter The Abyss Surrounds Us. Den handlar mycket om hav. Fel hav, tyvärr. Stilla havet, inte Atlanten, men det är dit jag nu vänder nosen. Det är det havet som är mitt mål. Jag har aldrig doppat fötterna i det havet, men det är väl ett av mina mål med denna resan. Jag ska doppa mina fötter i ännu ett hav, och jag ska läsa en massa böcker. Min tanke är att när jag kommer till en ny stad plockar jag upp en ny bok, och försöker dokumentera mitt läsande såväl som mitt resande på den här bloggen. Kanske är för mycket begärt, vi får se. Något ska jag göra med all min tid, som inte är uppsatsskrivande och tentapluggande. 
 
Acadia University har gett mig en otroligt fin gåva. Två läsår, mindre än ett år, åtta månader ganska exakt. Jag kan inte skriva om alla små gåvor som skapar den stora gåvan, det skulle ta för lång tid, och jag skulle ha missat alldeles för mycket. Men jag har skrivit stora saker här, jag har lärt mig att tänka bättre här, jag har träffat människor här som har förändrat mig och som är villiga att fortsätta förändra mig. Om två-tre år kanske jag kommer tillbaka för en master. En del av mig vill till ett annat universitet, vill se mer-mer-mer. Men en del av mig har blivit förälskad i den här lilla halvön, där alla väger leder till havet.
 
 

Acadia University

Okej såhär är det.
En eftermiddag för 5 år sedan designade min kära vän Jonna denna bloggen till mig. Jag var sjukt petig angående hur många pixlar av avstånd det skulle vara mellan rubriken och första inlägget, och bad henne byta bakgrundsfärg säkert sju gånger. Sen använde jag i princip inte bloggen. Jag gjorde ett tappert försök! Typ. Mitt försök kunde definitivt ha varit tapprare. Saken är den att när jag känner tryck att skriva mer än 100 ord i taget påminner min hjärna mig om hur mycket enklare det är att... inte göra det. 
 
Generellt är det väldigt enkelt att göra ingenting. Enkelt att inte plugga. Enkelt att inte läsa några nya böcker. Enkelt att stanna i Sverige. Enkelt att inte svara på mina vänners meddelanden. Enkelt att fundera på att skriva ett blogginlägg men inte göra det. Enkelt att fundera på att filma och klippa en video men inte göra det. Enkelt att inte åka till stallet. Samtidigt är det dessa saker som gör mig glad. Jag vill bli utmanad, jag vill uppleva nya saker, jag vill njuta av dagarna jag har och skapa små mementos så de lever för alltid. Vilket betyder att jag måste göra svåra saker ibland.
 
En svår sak jag gjorde var att flytta till Lund och börja plugga. Det skrev jag om i ett blogginlägg här, hör och häpna, för lite över två år sedan. Det kickstartade vägen jag är på nu, och den här vägen är ganska fantastisk. En annan svår sak jag gjorde var att flytta till Kanada. Den flytten må vara tillfällig, men den var asläskig. Den uppfyllde en livslång dröm av att studera utomlands. När jag var yngre trodde jag att det skulle vara England jag hamnade in, men man kan inte fastna vid specifikationer av drömmar. Man måste ta dem i den form de kommer och uppskatta essenses av dem. 
 
Jag ville dokumentera mina två terminer här på något semi-permanent sätt. Det hände inte riktigt. Förutom genom facebook, instagram, twitter, och en jävla massa skolarbeten. Men nu står jag på kuspen av nästa dröm. Nästa sak på min mentala bucket-list att checkas av. Denna kom också i lite annorlunda form än jag tänkt mig. I mina drömmar var det alltid jag, min ryggsäck, och Europa. Nu står jag här: jag, min ryggsäck, och Nordamerika. Det tycker jag går precis lika bra, faktiskt. 
 
Jag är inte helt redo att bege mig iväg än. Imorgon har jag min sista tenta på Acadia University. För ett par veckor sedan hade jag min sista föreläsning. Jag insåg inte det förrän senare på kvällen, då det slog mig att jag aldrig mer kommer sitta i en lektionssal här. I alla fall inte under min kandidatexamen. Efter tentan imorgon kommer jag packa ihop resten av mitt rum, och sen är det jag och min ryggsäck. Det är därför jag skriver här igen. För att jag ska göra ännu ett tappert försök, något tapprare förhoppningsvis, att dokumentera mina rörelser. Under Maj månad är jag i Kanada, och under Juni kommer min allra bästa, blogg-designande vän och möter mig i San Francisco, och sedan ska vi se hur många stater vi kan landa i under fyra veckor. 
 
Vi får se.

~ Norma ~

 

När hon klippt bort skuldkänslan som satt sig i håret–
Den gamla orala sagan vidareförd generation efter generation, och slutligen nerskriven av de så välkända och något obehagsinspirerande Grimm-bröderna som så gärna öppnar våra ögon för de mörka, smutsiga, blodiga sanningarna om berättelserna Disney har städat upp för oss, tar här formen av en roman som är lika delar magisk realism som familjedrama som thriller som deckare. Norma av Sofi Oksanen är en modern Rapunzel. Hon må inte ha samma berättelse som Grimm's Körvel: Hon blir inte tagen av en häxa som betalning för sin moders intensiva behov att äta en krydda just precis nu annars döööör jag, hon bor inte ensam i ett torn (i alla fall inte ett bokstavligt sådant) och det finns inte en prins som faller för hennes vackra sångröst. Å andra sidan har hon hår som växer så fort att hon aldrig lämnar huset utan en sax och drömmer mardrömmar om att glömma den hemma. Hon har hår som måste gömmas under en turban för att ingen ska se det krusa sig i obehag eller förvandla sig till fräsande slingrande testar. Det är detta hår som är grunden till de försiktigt uppnystade berättelserna: Normas ängslan att förstå sin mammas död, hårsalonger och det Ukrainska håret, den illegala surrogathandeln och kvinnorna som ligger fängslade vid sina sängar, bilderna på Eva med samma hår som Norma och hennes röst ur Helenas mun.
Max Lüthi definierar fem stilistiska särdrag för den europeiska folksagan, en av dem är Ytlighet, att känslor inte är nödvändiga för sagans utformning. Prinsen älskar prinsessan, men varför? Kärleken är ett narrativt verktyg, inte en mänsklig upplevelse. Känslor som sådana dokumenteras när de är relevanta och de är endast relevanta när de direkt påverkar handlingen. Det skapar en intressant spänning i Normas narrativ, när den så självklart kopplas till en klassisk saga som följer sagans alla narrativa lagar, att det är detta hår genomsyras av ett komplicerat känsloliv som direkt eller indirekt styr romanens utveckling. ”Norma vände fläkten mot sitt ansikte, nacken och tinningarna var klibbiga, kragen på skjortblusen blöt, det var precis som om håret grät.”

 

När jag var barn flätade hon mitt hår så spänt, att jag måste kisa.
Det är håret som intresserar mig av flera anledningar. Boken borde läsas på grund av sin välformulerade och förvånande intrig och sin fascinerande ståndpunkt i den finska maffian, men anledningen att jag skriver detta är det fascinerande återkommande temat av moder/dotter-relationer och hur de tar sin form i kontroll, och hur den kontroller gör utlopp på flickornas hår. I Grimms saga har Gothel flickan inlåst i ett torn och låter hennes hår växa, växa, växa, använder det till sin fördel. I Norma är det Evas hår som är hennes framgång, som ska svalla fram i meter efter meter och leda som en trappa fram till henne på bilder i modetidningarna och på vykort, och Normas hår som klipps och klipps och klipps, och säljs. Normas mamma Anita har strikt kontroll över hennes liv, en kärleksfull men problematisk sådan. Dieten kontrolleras noga och individuationsprocessen är hämmad både för Körvel och för Norma. När Körvel gör sin ansats att lämna sin Jungianska modersarketyp med prinsen och ingå en implicit sexuell relation blir Gothel rasande och hennes första instinkt är att ta en kniv och skära av adoptivdotterns hår.
Håret blir snabbt representativt för flickans uppväxt, mognad och i synnerhet hennes sexualitet. Det är ju trots allt så att när den blinda prinsen hittar Körvel i vildmarken har hon fött hans tvillingar. (Någonstans där har ju en sexuell drift bekräftats och lett till moderns aggressiva avståndstagande). Eva lämnar sitt hem och sin moder och med håret vilt flytande omkring sig tar en fotograf promiskuösa bilder på hennes nakna kropp med ansiktet utsuddat. Fotografen såg henne för första gången med håret i en tjock fläta, och Normas mor Anita berättar ”Mormor tyckte illa om frisläppt hår med svallande lockar, hon ansåg att det var ett tecken på lösaktiga kvinnor. Någonstans måste hon ha fått det ifrån. Kanske var Evas annorlundaskap tillräcklig orsak, om mormor var medveten om det.” och flätar hennes hår så hårt att hon måste kisa. Norma som regressivt blir matad och omhändertagen, och känner sig så handfallen utan sin mors konstanta kvicka lösningar på alla problem, stoppar snabbt in lockar under turbanens tyg och känner sitt hår dra sig tillbaka från mannen som följer henne hem och "tvångskramar" henne innan han låter henne gå. Framåt slutet av boken sträcker det sig utåt, mot en man, dansar vilt som sjögräs på golvet utan att hon förstår varför eller vad det betyder, en tydligt infantil oförståelse för sin egen sexualitet.

 

Alvar grep tag i Normas haka och vände hennes huvud.
Norma lindar in detta tema av kontroll över kvinnor i varje del av sin komplicerade intrig. Det är inte bara hårsalongen med det Ukrainska håret som är under den patriarkala finska maffians grepp, utan bakom kulisser och genom falska företag sker en väldigt specifik kvinnohandel. Fosterhandling, är kanske det bättre uttrycket, då det är surrogatmammor som impregneras och foster som säljs till högt betalande familjers armar. I huvudsak är det kvinnor i trubbel, fattiga kvinnor, olycksdrabbade kvinnor, som hamnar på Lamberts klinik och impregneras uttryckligen för männens finansiella vinst. 
Männens kontroll får uttryck i Marion; hennes nervositet, hennes febrila försök att inte provocera. Lamberts härskartekniker är kodade specifikt manligt; han följer Norma hem, han tvingar henne till kroppslig närhet under skydd av hyfs och artighet, han utövvar lättvindigt våld över kvinnorna i sin närhet ”Lambert knäppte till henne i pannan och Marion spillde kaffe i famnen. Hon började torka av sin kjol med servetten, koncentrerade sig på det och hoppades att de andra skulle tro att hennes blekhet kom sig av Lamberts bråkande.” och han tjänar sitt stora kapital på det ultimata utövandet av kontroll över kvinnor – att ta ifrån dem äganderätten över sina kroppar. ”Lambert letade efter en lämplig köpare till Norma och ville att Marion skulle veta om det.” 

 

Det handlar om kontroll. Kontroll över kvinnor från männens håll och från mödrarnas. Sexuell kontroll. Hårda flätor, pryda kvinnor. Sårbara kvinnor, ekonomisk vinst. Där kvinnornas hår är deras sexualitet är hårhandeln kärnan till ett febrilt försök att återfå rätten till sina kroppar. Deras lörhår, peruker, förlängningar, deras försiktigt ordnade lockar (”White girl flow skulle aldrig försvinna ur modet, svarta kvinnor ville alltid ha det som inte var möjligt med afrohår: att håret skulle bölja.”) och nogrannt konsulterade färgningar är alla uttryck för och bemyndigande av deras egen sexualitet. Och hårhandeln är under patriarkal kontroll.

 

”Vi erbjuder inte bara allt material för så många skönhetsområden, vi erbjuder arbetskraft, från sekel till sekel erbjuder vi våra ansikten, vårt hår, vår livmoder, våra bröst, och det är fortfarande männen som har hand om pengarna, som flyter in i deras egna fickor. De leder, de äger eller köper omedelbart upp företag som har den minsta framgång. Lambert och Reijo har aldrig ägnat sig åt affärsverksamhet som inte grundat sig på vad kvinnan har att ge.” 


she would swallow the world

– they've kept the truth / about Persephone a secret / burying it deep below –

 

”I must go soon,” she whispers.

”Do not,” he answers, and counts her ribs with steady fingers. She stays. It is warm beneath the earth, and she is as a flame. He; what she consumes.

.

He sits on an ebony throne. Wherever she walks she crushes bones beneath her bare feet. They turn to splinters, to ash, to dust. She smiles. He does not often smile. The job does not lend itself to humour, not to him. He has handsome features all the same: a strong jaw, a hawk-like nose and dark eyes. The line of his lips fall easily into a frown. She enjoys him. Enjoys most when he watches her, rather than their kingdom. When he does, he smiles.

Once, he told her of their averted eyes and the names they would mumble to appease him: Clymenus, Polydegmon, Eubuleus, in fear that his true name would call him to them. That he would ascend on them with all the wrath the stories hold. He spoke of Olympus too. The gods none the better with their glances of disgust and nothing further. Loneliness, he said. She laughed. She grasped his chin in her hand and whispered in his ear. ”Look at them, husband. Look at the mortals who fear and worship you. Look at the Gods who do the same. They do not look at you because they worry you will look back.”

She pressed her lips against his and stained them red.

”Stare them down,” she said, ”eat their hearts.”

.

She has many worshippers. People who walk the earth with songs and sacrifice just for her. None are as talented or dedicated as he; who would with her permission press her down onto their bed and give her more than a kingdom of bones. More than any mortal could. ”Hades,” she sighs.

It always was unclear who conquested whom.

.

He is singing. For moments unmeasurable in time, here where it does not pass as much as punish, she listens. His voice is damp earth and overflowing riches. He is more, more, more. In his hand the little green bud quivers and opens; a child’s blinking eye. Beneath her bones, blood thrums in recognition.

”I must go soon,” she says. His hand falls the flower falls, he bows his neck. She places her hand there. ”Sing to your flowers, husband, they do enjoy you.”

”I will sing until you return,” He says. Their eyes meet.

”You cannot.” She digs her fingers into his neck and places her forehead against his temple. ”How will the guilty ever respect you?”

He smiles and his smile is hers, at any moment it might burst from her veins dressed in thorns. ”I will sing from a throne in the kingdom of the dead.”

”Hades,” she says, and in the upperworld snow lies heavy and cold. “I must go soon,” she says, and the world starts to melt.

.

She walks. Beneath her feet are no bones, just dark and damp earth. Where she lingers flowers stretch up through rock and mud towards her. They are ready. They have been waiting. The air is sharp and she exhales pumping adrenaline. The trees around her quiver in excitement and when she laughs, here, birds turn their faces towards her. Their beady eyes light up. They ruffle their feathers and take to the sky; the sun is nothing on her.

”Persephone,” her mother says. She pretends not to hear. She is listening to the music that makes the world stretch up its arms and creak and sigh. Wake up. Wake up. Bees have started to land on her arms. If she places her hand on the grass, new new new grass green and sweet and weeping, she imagines she hears his song too: rumbling in the deep caverns where spring has hid.

She aches for him, but flowers are winding around her ankles and bees are tickling her ears, and she is glad.

”Spring is late this season,” Demeter says.

”Spring was having sex in hell.”

Her mother frowns. Persephone kisses her cheek and leaves the colour of life on her skin. An eagle cries in victory and tumbles through the warm air. He knows what glory is come. ”I must go now, mother. Helios is smiling and I have many things to create.”

She does not think they understand. Vines wrap around her skin, thorns dig deep to find blood, her feet thump the rapid earth and it grows and grows and grows. She does not think they can smell the earth on the leaves the way that she does. Doubts that they can touch a petal and sense the flesh and blood it used to be. Spring is violent, and hungry. Death is not an effect, it’s a cause. A bud opens in Hades’ cradling hand and when she walks on the green ground, she is walking on her husband.

“There is only death there,” her mother had said, once.

“No. There is all the rest.”

She dances under every sky she can find, and there are a lot of them. Dances until she can barely see through the foliage dressing her. In women’s hair she places flowers, and they dance with her. Even though they cannot see her they know she is there and her presence gives them absolution. Catharsis. Where she picks the flowers, the roots grow an eager new one. They all wish to prove themselves. We can create, the animals say, and search for each other, filling the air with mating calls; we can grow, the trees say, and wherever anyone looks there is green, and fruit, and nuts. More, more, more, they say.

.

Dread Persephone,” they whisper, those who dare. All the others say Kore, Melitodes, Aristi Cthonia. Awful Persephone, they whisper, and in the next breath honour and thank her.

.

The gods squabble. Zeus rapes a mortal. As Hera’s rage takes the form of petty and terrible vengeance, Persephone sighs.

Earth is bursting at the seams. She crushes an apple in her hand because she can. When the little black seeds touch her skin, they burst and unfurl and become. Six apples fall out of her hand and where they land she knows new trees will soon grow. Abundance, no one is hungry. Except for the Queen of Hades.

.

”You are weary and restless,” her mother tells her. ”Look at the trees, the colour is draining from them.”

She weaves a wreath of flowers to bring to her husband. Aconite, crocus, lily, larkspur. Her husband has his favourite flowers and she likes to indulge him. No asphodel, however. There is enough asphodel in the underworld, she keeps telling him.

”Must you leave so soon?”

Soon. Two of the three have almost passed. The wreath starts sprouting purple blossoms in her hands and she smiles. He will enjoy them.

”I will miss you, mother,” she looks up at her. She is beautiful; as abundant and giving and terrible as she was when she scoured the earth in rage searching for her daughter. Persephone may bring life to the earth, but her mother is the harvest. She is the beauty and life and glory and mother of civilisation. Every table is her pyre, every meal is her offering, every child is her child. It is not always the simplest thing, being the daughter of a mother. ”My husband longs for my return.” She says. Somewhere a leaf falls playfully to the ground. She can feel it. She will never know the taste of what follows. Her tongue will be drenched in the taste of him.

.

“Mother, you never learn.”

Demeter is angry. A cold wind rips at their clothes. Her mother thinks she owns her. Olympus thinks she will deign to bend. Hades knows better.

“They whisper my name in both fear and worship. I am both flower and bone. My mouth and hands are stained with red and he gave me half his kingdom. You think my bed is cold. You think my husband stole me from you. You are wrong. He saw in me the hunger which you cannot see, and he offered himself. I will walk the underworld and consume it. I will know what it is to destroy. I will grind life to dust between my willing teeth and drink the blood of the damned. He will be just, I will be cruel. And next you to go Olympus look around and see: they will turn away from us as we sleep with the souls of the dead. But we will sleep far better.

“Watch me, mother. Watch me rule. And then ask me again to stay. I wonder if you would still have me, when you know how I long to eat the world raw.”

.

His face is stern as he stands, watching the river Akheron, hand placed on the back of the beast. This is a god, she thinks, and he is mine. Cerberus has noticed her already. One of his heads is turned towards her and he bares his teeth in welcome.

Bones start to crack under her as she walks. How she missed them. His eyes go to her and– “Persephone.” It is a prayer, a chant of worship. “You are returned to me,” he says, and tastes like pomegranates under her lips. Soft lips, sharp teeth, warm tongue. She places the crown of woven flowers on his head. She runs her hands through his hair. He smiles.

”I have sung you a new garden,” he says.

“Do not mind they won’t say your name, husband,” she tells him, “Hades is mine.”

 

outtakes from stories I'll write one day #1

Dema loved that story, but it wasn’t her favourite. No, Demas favourite story was the one that told the tale of the birth of dragons. 

 

Like many other things, like most other things, like Dema herself: they began in a storm. That particular storm was one that was more than anything a dance between the heaven and the earth. A terrible, terrible dance and so, so far from mediocre. This storm waged for centuries. It waged for so long that generations birthed and died as it ruled, knowing nothing but the terrible wind, and the terrible rain, and the terrible lightning. It waged in the heavens. And it also waged in the seas. The great water thrashed and turned endlessly and the mountains that grew under there, much like the mountains in the air but larger and more mysterious, creaked and cracked with the push and pull in the dark deep. And as the great rocks creaked and cracked, they grew angry. Mountains were proud beings. They burrowed deep and rose high and lasted longer than anything else. They were the steady ones and generations of being pushed and pulled, and having to brace and bend to not break, started something deep within one of them. This particular mountain stood far from any land, and had stood there for so long, it remembered the gods. And it grew angry.

 

It’s anger churned like fire. Until it was not like fire, but real fire. Burning inside it. Fire that grew hotter with each passing day. Building with the rage of the mountain. One day the storm was especially terrible, and the sea with it. They were both tearing mountains down, evening them with the ground one after one. But not this mountain, not this mountain of fire. Inside, it burned and flamed and thrashed and, in an explosion that nearly turned the ocean to steam, great winged beasts burst from the deep fire. 

 

They roared. They rose into the sky, filled with the rage of the mountain that had birthed them. That had placed fire in their bellies and their throats, and power in their bodies. The storm could not touch them, for they were as great as it was. 

 

For three long days, they battled the sky. They flapped their giant wings against the wind, and the wind pushed back. But the wind was tired. It had blown for centuries. And these winged beasts, these dragons, they were young and strong. They breathed fire. With great flaps, they drove away the clouds and with them the rain. With great roars, they silenced the wind. And the wind fled. 

 

Since that day the dragons have ruled the sky. They say that some storms, the ones that come rough and quick, are the result of the dragons’ tumbling through the sky and stirring the air. When Dema first heard the story, she dreamt that the storm of her birth had been a dragon storm.


~ American Gods ~

 
 
Somewhere in America
Om man ponerar att i tusentals år har folk vandrat. Om man ponerar att i tusentals år har folk burit med sig sin tro, sin religion. Sina gudar. Om man ponerar att dessa folk sedan korsar en ocean, och når Amerika. Vad händer då med deras gudar? Lever de kvar i sina födelseländer, inte bortglömna men kvarlämnade, som gosedjur man en gång talade med, litade på, skyddades av? Eller följer de med, ridandes på axlarna av de troende, även de på jakt efter nytt, efter bättre, efter överlevande? 
Det är detta Neil Gaiman bygger sin roman på. Ett land fullt till bristningsgräns av gudar, bortglömda, svaga i ett land som inte är ämnat för dem, som vålnader på casinon och krematorium, som taxi-chaufförer och prostituerade, levandes bredvid mänskligheten. Aningens sarkastiska. Dessa är the Old Gods, och en av dem har ett jobb för Shadow: amatörillusionist, nyligen släppt från fängelset, nyligen utan något att komma hem till. Under resans gång, och denna bok är tveklöst en resa (från Amerikas båda ändar, samt till dess absoluta mittpunkt), träffar Shadow gudar, demoner, väsen från fler religioner än jag kan nämna. Vissa är hans vänner, vissa är hans fiender, vissa är båda, vissa är inget. Han träffar även människor. Han träffar liv, han träffar död, han lär på olika sätt känna båda. Vissa gudar får han dock inte träffa. Shadows perspektiv varvas med inblickar vi får, berättelser vi får: somewhere in Americathere was a girl and her uncle sold hermeanwhile a conversation. Dessa fulländar Gaimans Amerika på ett sätt som annars inte hade varit möjligt. Här får vi se inte bara gudarna i deras svagaste och starkaste, utan även de troende; deras vandrande, deras tvekan, deras lojalitet, deras väldigt äkta gudar. 
 
Here, far from our homes, we will be forgotten by our gods.
Det tog mig lång tid att läsa denna bok. Inte bara för att den är 588 sidor lång, utan för att det är en bok skriven på ett väldigt speciellt sätt. Ett sätt som råkar spegla Shadow på många, lite oväntade, vis. Det var en bok som jag kunde lägga ifrån mig under längre perioder, men också en bok som när jag väl plockade upp den fick hundra sidor att försvinna på ett ögonblick. 
Under perioden jag läste denna bok funderade jag ofta på om Neil Gaiman kanske inte ändå var en bättre författare i kortare texter. För inte så länge sen blev jag fullständigt omkullknuffad av hans mycket kortare bok The Ocean at the End of the Lane, en bok som jag verkligen inte kunde lägga ifrån mig. Där den boken var en snabb och plötslig flodvåg är American Gods en ständigt stigande havsnivå. Långsam, subtil, ofrånkomlig, oövervinnerlig, mäktig. Visst var jag mer fängslad av de kortare partierna, de mer anonyma texterna som levde för sig själva, än jag var av Shadows resa där karaktärerna skulle bli kända, utredda, förstådda. Något som inte riktigt skedde i min läsning. Jag fick aldrig riktigt grepp om dem, kunde aldrig riktigt förutstpå dem eller deras motiv. Visst kände jag mig mer levande som läsare i de korta narrativ som fungerade nästan som studiebesök i liv, men å andra sidan önskar jag också att det fanns 588 sidor till var och en av dem.
Jag funderade mycket på Shadows illusioner. Varför detta återkommande tema? Varför plockar han fram dessa mynt och visar sina trick, för barn, för djur, för sig själv, för oss? Varför slight of hand, varför misdirection? Allra mest undrade jag vart vägen Shadow och gudarna reste på skulle leda. Vart skulle denna bok sluta, hur ser den platsen ur? Kan en bok som denna ens ha ett slut?
När slutet kom var det som alla de allra bästa böcker: förändrande. 
Och jag insåg att jag hade fel som tvivlade på Gaiman. Han talang räcker långt över 588 sidor. Han hade burit med mig genom alla dessa sidor, alla dessa ord. Medan berättelsen vecklades ut med ett våldsamt lugn, med en högljudd tystnad, följde jag med, oviss fram till slutet, lurad fram till slutet. Fram till de där sista 100 sidorna.
 
För tanken som slog mig starkast av alla var denna: "The book is a coin trick.
 
Speaking of Gods:
“People believe, thought Shadow. It's what people do. They believe, and then they do not take responsibility for their beliefs; they conjure things, and do not trust the conjuration. People populate the darkness; with ghosts, with gods, with electrons, with tales. People imagine, and people believe; and it is that rock solid belief, that makes things happen.”
 
“Fuck you," said Czernobog. "Fuck you and fuck your mother and fuck the fucking horse you fucking rode in on. You will not even die in battle. No warrior will taste your blood. No one alive will take your life. You will die a soft, poor death. You will die with a kiss on your lips and a lie in your heart.”
 
“You look divine.” “How the hell else should I look?”
 
“Gods die. And when they truly die they are unmourned and unremembered. Ideas are more difficult to kill than people, but they can be killed, in the end.”
 
“Tell him that we fucking reprogrammed reality. Tell him that language is a virus and that religion is an operating system and that prayers are just so much fucking spam.”
 
“Back in my day, we had it all set up. You lined up when you died, and you'd answer for your evil deeds and your good deeds, and if your evil deeds outweighed a feather, we'd feed your soul and your heart to Ammet, the Eater of Souls"
"He must have eaten a lot of people."
"Not as many as you'd think. It was a really heavy feather. We had it made special. You had better be pretty damn evil to tip the scales on that baby...”
 
“What should I believe? thought Shadow, and the voice came back to him from somewhere deep beneath the world, in a bass rumble: Believe everything.”
 
 

Frivilligt, Nästan

Tredje plats i tidskriften Skriva:s novelltävling på Temat Valet hösten 2014
 
Juryns motivering: Övertygande, svettigt och plågsamt nära får läsaren följa någon annans tvångstankar och instängdhet i sig själv.
 
Det rycker i hennes fingrar. Hon försöker slappna av musklerna, en efter en, men det hjälper inte. Hon spänner ihop båda händerna till knytnävar och det hjälper en stund, men inte länge nog. När hon trycker in naglarna så hårt hon vågar i handflatorna distraherar smärtan alldeles underbart. En liten stund. Sedan gör det bara ondare.
 
Tåget är fullt av människor. En kvinna sitter bredvid henne. Hon hade tvingats flytta sin väska när kvinnan satte sig, alldeles bredvid, trots att vagnen har flera andra tomma säten. I alla fall två. Hon är inte säker, kan inte koncentrera sig.

Kvinnan pratar högt i sin telefon och rör sig mycket. Tar av sig sin jacka. Sedan sin tröja. Snuddar till hennes armbåge och lår vid flera tillfällen. Överallt i tåget gör andra samma sak. De är högljudda, de tar plats. En man knackar sin penna mot ett fönster. Två barn ser på film på en läsplatta utan hörlurar. Några tonåringar skrattar högt.

Det värker i hennes hårbotten.

Hon har lovat att hon ska sluta. Många gånger om, med många formuleringar, till många skeptiska blickar har hon lovat, men det värker så.

Det är inte som att hon inte är medveten om konsekvenserna. Det är inte som om hon inte är medveten om de kala fläckarna på hennes armar som inte syns så mycket men som är så, så tydliga om hon drar fingrarna över huden. Det är inte som att hon inte håller med, när folk kallar henne ”lite knäpp”, eller ”helgalen”.

Det värker i hennes hårbotten och hon förstår mycket väl att om hon inte slutar kommer håret aldrig växa tillbaka.

Hon känner på de korta, trasiga hårstråna i nacken, som gömmer sig under svallet av orört hår. Hon drar fingrarna över den ojämna hårlinjen, den röda, irriterade huden.

Det syns inte om hon bara drar där.

Arg på sig själv drar hon mössan längre ner över öronen och sitter på sina händer.

Det är inte så förbannat svårt faktiskt, att låta bli att dra ut sitt eget hår. Folk gör det hela tiden. Varenda människa i tågvagnen hon sitter i just nu låter bli att rycka bort hårstrå efter hårstrå tills det bara är röd, kal hud kvar som fortfarande värker.

Hon har lovat att sluta, och hon tänker sluta. Tre dagar har gått sedan hon gjorde det senast. Mössan har suttit fast på huvudet alla vakna timmar av de dagarna. Långärmade tröjor hjälper också. Den strategin håller några månader till. Ända tills sommaren kommer. Och när sommaren kommer ska hennes hår ha växt ut igen.
 
Det är vad mamma säger i alla fall. Mamma, som drog ner mössan över hennes öron med ett lite skakigt leende och lite för hårdhänta händer och sade ”Där ser du, nu syns det inte alls. Nu kommer ingen märka.” för det är pinsamt. Det är en konstig sak att göra. Det gör att folk ger en konstiga blickar, och antar att man måste vara en konstig person för bara konstiga personer gör så konstiga saker som att frivilligt dra ut sitt eget hår.

Mamma säger att hon kan vara stark och låta bli.

Mamma vet inte hur det är, eller hur mycket det kliar.

Hon ser sig omkring. Ingen tittar på henne, alla är upptagna med sina egna liv. De har väl sina egna problem, antar hon. Detta är hennes problem.

Med ett djupt andetag drar hon av sig mössan och begraver handen i sitt hår. Letar med trevande fingrar fram fläcken som värker mest, sedan hårstrået som känns mest fel, är mest ivägen.

Det syns inte om hon bara drar lite.

The Importance of Being Earnest

 
Lunds Studentteater satte under vårterminen 2016 upp Oscar Wilde's komedi 'The Importance of Being Earnest'. Och jag spelade Lady Bracknell. Hon med hatten, om det känns otydligt. 
 
Varning: Nedan kommer en lång redogörelse för hur jag fick chansen att uppfylla en dröm. 
 
Skådespeleri har inte varit som skrivandet. Det har inte gjort ont i mig, det har inte kliat i fingrarna. Inte på samma sätt i alla fall. Skådespeleriet har funnits som dammtussar i hörnen av min hjärna, eller som en radio som slås igång av sig själv då och då. Ljuv musik, i oförutsägbara intervaller. Där skrivandet är jag måste, jag måste, jag dör annars är skådespeleriet åh vad härligt och roligt och spännande det hade varit men jag vågar inte, jag vågar inte. Och nej, jag vågade inte, tills jag plötsligt gjorde det. 
 
Att flytta till Lund var läskigt, att börja på universitet var läskigt. Läskigt som fan, kan man säga. Men när man gjort en läskig sak, när man gått upp för ett trappsteg, då är det plötsligt inte lika jäkla omöjligt att ta ett till när man liksom ändå är igång. Ska man hoppa från trean kan man lika gärna hoppa från femman. Ska man läsa en bok kan man lika gärna läsa hela bokserien. Ska man springa ett lopp kan man lika gärna springa ett maraton. (Det tar vi senare). Ska man flytta 60 mil med allt man äger plus häst, ska man bo i en helt ny stad, ensam för första gången i sitt liv, ska man flytta tillbaka till en plats som gör ont och skrämmer en: då kan man lika gärna gå på audition hos Lunds Studentteater också. När man liksom ändå är igång.
 
Det... gick bra. Typ. Jag fick en roll. Jag fick en stor roll. Min första instinkt var att säga tack, men nej tack, för vad trodde de att de höll på med egentligen? Vem var jag egentligen? Vem var jag att stå på scen?
 
Det mesta jag älskar har jag provat. Jag skriver hela tiden, om än bara i huvudet. Jag har blivit tränad och prövad i skrivande sedan jag var ett barn. Men jag hade aldrig provat skådespeleri, det var väl därför det var läskigt. För det kräver en viss medfödd talang, en viss instinkt. En som jag inte visste om jag hade. Jag var utan träning, utan erfarenhet, jag klev in i på en audition med bara mig själv. Min kropp, min röst, mina otaliga timmar av beundran för konsten. Och det... gick bra. 
 
Sedan blev det så fantastiskt roligt. Sedan lekte jag med rollen, lekte med orden, lekte med scenen. Jag tog i allt vad jag kunde och jag stod helt stilla och lät orden tala för sig själv och jag överraskade och blev överraskad. Jag träffade människor jag aldrig kommer att glömma. Jag svettades i strålkastarljus och kom ihåg alla mina repliker och kände mig större än någonsin förut. Varje skratt från publiken var en adrenalinkick lik inget annat. 
 
Det var nog det bästa. När de skrattade. När jag fick vänta flera sekunder med min nästa replik för publiken skrattade fortfarande. Eller så var det bästa när jag klev av scen och tänkte på vad jag kunde gjort bättre, och vad som kändes bra. För det kändes som om jag kunde bedöma, i alla fall min egen prestation. Jag kunde känna skillnad på bra och dåligt och okej. Fast nej. Det bästa, det bästa var när det hände något oväntat. När någon av oss gjorde något oplanerat och scenen blev annorlunda och jag själv fick hålla mig för skratt. Det var det bästa.
 
Nu är jag med i styelsen också, för Studentteatern. Jag blev nominerad, jag gick på intervju, jag blev erbjuden platsen. Nästa termin kommer jag inte ha mycket fritid, för jag vill stå på scen igen också. Jag vill stå på scen och agera på vers och kanske få folk att gråta också, inte bara skratta. Få dem att känna. Det vill jag. Det finns inte mycket annat jag vill mer just nu. Det är kanske narcissistiskt, och då får det vara det helt enkelt. Jag vill stå på scen. 
 
Här får jag en chans att stå på scen. Att uppfylla drömmar.

~ The Book Thief ~

 
Liesel Meminger

HERE IS A SMALL FACT: you are going to die.
Liesel Meminger är elva år gammal när hon stjäl sin första bok. Hon plockar upp Dödgrävarens Handbok från den istäckta marken vid sin brors grav. Liesel ser inte döden den dagen, det gör bara hennes bror, men döden ser henne. Döden ser henne tre gånger. Han ger oss hennes berättelse, i sina alldeles egna ord, men det är inte bara hennes. Den tillhör alla på gatan som är döpt efter himlen; som samlades i bombrummen och lyssnade på Boktjuvens berättelser, medan himlen föll ovan dem.
Det är Tyskland, 1939, och Liesel förlorar sin bror på ett tåg på väg till Molching; Hans och Rosa Hubermann; Rudy; slagskämpen; dragspel; ord; och Himmel Straße.
 
She was the book thief without the words.
Detta kommer inte vara mycket till en recension. Det kanske är en dum början till vad jag planerar att göra till en serie av bokrecensioner, men det är samtigt passande. Vilken bok ska man börja med om inte denna? Vilken bok ska vara den allra första att skriva om, om inte den första och enda jag kallat 'favorit'?
Jag läste Boktjuven sommaren 2010. När jag läste de sista orden låg jag på en strand i Kroatien, och när jag lade ner boken var blodet som rusade förbi mina öron dragspelsmusik, orden satt fast i min strupe, Döden andades mig i nacken, men mina ögon var torra.
Det var första gången jag läste Boktjuven, och den sista. Trots att jag då och då sitter och läser citat, läser de vackra orden från Liesel, Döden och Max, trots att jag ibland håller boken i mina händer och tänker tillbaka till den där gången då jag läste den, så har jag aldrig vågat göra om det. Jag tog upplevelsen, allt det där vackra och hemska, och jag lade i en låda och låste den och gömde den djupt, djupt inne, och lämnade den där. Jag var rädd för att förstöra det. Trots att jag ibland plockar fram lådan och stryker bort dammet och håller den i mina handflator som Liesel håller ord (like the clouds, and she would wring them out like rain), så vågade jag inte öppna den och släppa loss allt det där och ge det en chans att förlora sin vikt.
Sen kom filmen ut. Och för några timmar sedan såg jag den och de första orden, de så väldigt väldigt välkänta orden, kom från en röst som inte var min egen och Döden slet lådan ur mina händer och öppnade den och släppte ut alla de där känslorna som under fyra år legat säkra. Nu surrar dragspelsmusik i mina öron igen. Orden sitter fast i min strupe. Döden talar till mig.
Det var dumt att låsa bort allt. Jag borde ha öppnat boken igen, upplevt den igen, och igen, och igen, och igen. Gör inte mitt misstag. Upplev den.

Some words from Death:
"I could introduce myself properly, but it's not really necessary. You will know me well enough and soon enough, depending on a diverse range of variables. It suffices to say that at some point in time, I will be standing over you, as genially as possible. Your soul will be in my arms. A color will be perched on my shoulder. I will carry you gently away."
 
“A small but noteworthy note. I've seen so many young men over the years who think they're running at other young men. They are not. They are running at me.”
 
“A SMALL PIECE OF TRUTH:
I do not carry a sickle or scythe.
I only wear a hooded black robe when it's cold.
And I don't have those skull-like facial features you seem to enjoy pinning on me from a distance. You want to know what I truly look like? I'll help you out. Find yourself a mirror while I continue.”
 
“I witness the ones who are left behind, crumbling among the jigsaw puzzle of realization, despair, and surprise. They have punctured hearts. They have beaten lungs.”
 
“I am all bluster-
I am not violent.
I am not malicious-
I am a result.”
 
“A human doesn't have a heart like mine. The human heart is a line, whereas my own is a circle, and I have the endless ability to be in the right place at the right time. The consequence of this is that I'm always finding humans at their best and worst. I see their ugly and their beauty, and I wonder how the same thing can be both. Still, they have one thing I envy. Humans, if nothing else, have the good sense to die.”
 
"I saw the Book Thief three times."

Edda är väldigt nära sin kandidatexamen i litteraturvetenskap och har precis tillbringat två terminer på Acadia University mitt ute i det Ingenstans som majoriteten av Kanada består av. Hon skriver mycket i sitt huvud och lite i den riktiga världen. Allt ni behöver veta om Eddas personlighet är smärtsamt tydligt om ni tittar under "arkiv" här nedan.

Här finns ibland något nytt att läsa. Inte ofta.
» Nordamerika 2018
» Böcker
» Filmer
» ord jag skrivit
» tankar om saker
2013
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun
Jul, Aug, Sep, Okt, Nov, Dec

2016
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun
Jul, Aug, Sep, Okt, Nov, Dec

2018
Jan, Feb, Mar, Apr, Maj, Jun
Jul, Aug, Sep, Okt, Nov, Dec